… för att vara du…

Säger jag.

Var glad att du inte är som alla andra.

Att du är speciell och särskild.

Njut av det.

Säger jag.

Du är det. Säger du. Men.

Du ogillar när människor, stora och små, tittar på dig. Mest är det små och halvstora.

Ge dem ett av dina oemotståndliga leenden, säg hej. Säger jag.

De kanske tittar snällt.

Du tittar också. Ibland.

Om någon är rullstolsburen.

Eller kanske bara har en arm.

Då tittar du.

Säger jag.

Men ja’ har ingen rullstol å’ ja’ har två armar. Säger du. Men ja’ har bara Downs. 

Lägger du till. 

Men du tittar ju också om någon har Downs. Försöker jag. Ja, men ja’ blir ju så glad när någon annan har Downs. Säger du. Kärleken känns då. Lägger du till. På ditt speciella vis lägger du till en tanke till. 

Kanske är det precis så andra känner när de tittar på dig. Säger jag. Det tror du inte. Varför tror du inte det frågar jag. Du är ju det finaste som finns. Lägger jag till så som du lägger till. Du ler och säger att ja, kanske är det så ändå. 

Sedan pratar vi om annat.

Och jag önskar att du inte blev tittad på.

Jag önskar att du enbart blev sedd…

❤️

… sedd för den ljuvliga själ du är…

… i köket…

Ofta.

Lika ofta har vi fantastiska, mysiga och lärorika samtal. Ibland mest lärorika för henne, oftast mest lärorika för mig.

Hon har ett sätt att se på världen som fascinerar mig. Hon har en världsbild jag ofta är avundsjuk på. Den är okomplicerad och naken. Hon krånglar liksom inte till allt som jag gör i ett kör. Det som är det är.  Det hon är glad för är hon väldigt
glad för. Det hon är ledsen över, det är hon väldigt ledsen över. Det hon inte förstår det frågar hon om. Förstår hon inte då heller ber hon om en annan förklaring. Så att hon förstår. Hon är en stor förebild för mig och jag önskar
ofta att andra har en förebild likt Hedvig. Så mycket bättre många saker skulle bli då.

När vi hänger vid köksön brukar jag fråga vad hon tänker på. Hedvig ser ofta fundersam ut. Svaren kan handla om allt möjligt. Verkligen allt möjligt. Inte särskilt ofta om det jag tror att hon funderar på. Igår hade vi ett av de här för
mig lärorika samtalen.

– Vad tänker du på gumman…?

– Inget pecellt.

Jesus, Gud å’ döden å’ så.

– Det är ju ganska speciellt ändå…

– Tycker du?

Vet du ja’ tycker?

Ja’ tycker det är vikti’t att tänka på Jesus, Gud å’ döden!

– Ja, jo… det kan jag hålla med om.

Blir du inte ledsen när du tänker på döden…?

– Jo, det blir jag.

Det är många ja’ tycker om som har dött. Ja’ saknar dom. I skolan, när vi har musik, då tränar vi för skolavslutningen. Då sjunger vi Den blomstertid nu kommer och Du gamla du fria och Tack förlåt. Då tänker ja’ på alla döda. Då sjunger ja’ för dem. Sedan tänker ja’ på livet å’ då blir ja’ glad igen.  Hur tycker du om det? 

– Jag tycker du tänker på ett fint sätt Hedvig. Du är klok.

– Mm… tack mamma!

Ja’ älskar dig!

– Och jag älskar dig Hedvig!

– Tack mamma…

Lilla kloka fina…

❤️

… dig älskar jag så innerligt …

 

… med en av jordens vackraste själar…

Du är så fin.

 

 

Så fin. Så vacker. Så älskvärd.

Ömtålig. Skör. Men också stark och beslutsam.

Som vi alla är. Vi sitter i samma känslobåt alla vi människor.

 

Jag ogillar mycket när folk säger att jag är stark.
När folk säger det till mig är det ofta i förhållande till min roll som mamma till dig. Nej, förresten. När folk säger så menar de att jag är stark som klarar av att vara mamma till ett barn med en funktionsvariation. Det gör mig ännu argare.

För sitt barn går man i döden. Det är inte att vara stark.

Det kallas kärlek.

 

Jag behöver inte vara stark för att vara mamma till dig. Jag älskar ju dig.

Jag behöver vara stark för att hantera runtomkringsituationer.

 

Jag är inte starkare än någon annan.

Tvärtom känner jag mig ofta både sårbar och skör.

Man får sina törnar i livet. Vissa hanterar man bättre, andra sämre.

Att få lov att vara mamma kan aldrig likställas med att få sig en törn.

 

Törnar kommer utifrån. De är skoningslösa och svåra att värja sig emot.

De kommer av fördomar och i form av elaka blickar och kommentarer, de kommer av en uråldrig, ickefungerande och försämrad lagstiftning som gör att föräldrar ligger sömnlösa av oro inför sina barns framtid. Egentligen är det dina törnar, men jag tar dem. Jag vill ta dem. Jag vill skydda dig. Anstränger mig å´ det yttersta för att hinna se, parera och mota bort dem innan du ens anar dem. Ibland lyckas jag, ibland inte alls. Då är vi ledsna och sköra tillsammans. Att vara på sin vakt år ut och år in kostar energi och dränerar även en mamma. Jag vet ju det. Ändå undrar jag varför jag går omkring och känner mig så… slut. Som om hela kroppen består av sockerdricka. Vissa dagar. Inte alla.

 

Men jag orkar. Det är ingen konst.

Jag orkar för att du är mitt lilla barn, för att jag älskar dig villkorslöst.

För det är just du, mitt fantastiska lilla barn, som hjälper mig att förstå meningen med livet.

Det är du som leder mig rätt när jag är vilse. Du som ger mig energi. Du som fyller mig med kärlek. Din närvaro, klokhet och existens gör mig helt enkelt till en bättre människa.

 

 

 

 

 

 

 

… vi latar oss…

Med olika framgång.

Hedvig kan minsann. 

Besitter skills i ämnet lathet (i positiv bemärkelse) vi andra verkligen borde lära oss. Jag försöker och jag gör det. Latar mig. Men med Luther gapandes och skrikandes på min axel. "Du borde…" och "Du måste…" ekar i hela
huvudet. Jag vägrar. Till följd av min vägran blir min lathet i sig stressande. Pappan jobbar en del. Kanske för att hålla Luther en aning på avstånd. Sådana är vi. Även om vi ideligen lovar och bedyrar för varandra att vi borde bli
bättre på att lata oss. På att göra ingenting. Vi är ändå värda det väl? Som om man måste vara värd att återhämta sig. Galet.

Vi spelar spel och storfuskar’n kommer fram. Inte i mig, men i mitt vackra yngsta flickebarn.  Inte på fullt allvar, men ideligen och med glimten i ögat. Jag tänker på min mormor. Rut. Himmel vad hon fuskade. Med flit och allvar och utan
glimten i ögat.  I loppa och i skitgubbe fuskade hon. Särskilt i loppa. Ogenerat medan vi barnbarn satt med gapande munnar och försökte få henne att åtminstone erkänna sitt fusk. Icke. Rut bara skrattade, sade "Ånej, tokflicka! Jag fuskar inte…".

– Hedvig!

Du är som gammelmormor!

– Nä, det är ja’ väl inte!

– Jo!

Lill-Rut, det är du det!

– Kan ja’ väl vara!

Gammelmormor är död men henne älskar ja’!

– Ja!

Det gör jag också!

– Men nu har du Lill-Rut alla fall…

Sant.

Jag har en Lill-Rut här hos mig.

Ogenerat fuskar hon i spel. 

Det är okej.

Denna första maj saknar jag min mormor…

❤️

… tänk om vi hade kunnat spela loppa en gång till ändå…