nov 6 2018
Jag…
 
… funderar också mycket…
På allt viktigt.
 
Precis som hon.
Kanhända vi funderar på olika saker.
Men viktiga var och en på sitt sätt.
 
I drygt fjorton år har jag funderat och oroat mig.
Funderat på  och oroat mig för hur jag ska kunna bygga upp denna vackra lilla själ till en trygg individ med god självkänsla. Funderat på och oroat mig för hur samhället ska behandla henne, om man kommer att se hennes godhet, hennes storhet. Funderat
och oroat mig för hur jag någonsin ska kunna ”släppa taget” den dagen hon ska flytta hemifrån – hur ska jag kunna lita på att någon annan ser till att hon har det bra? Hur ska jag kunna veta att hon är omgiven av goda och vänliga människor? Det är
knappt att jag kan tänka tanken fullt ut om jag ska vara ärlig.
 
Jag tittar ofta på henne när hon inte ser.
I situationer då hon gör något annat.
När hon läser, äter, spelar och så.
Hon ser så koncentrerad ut.
Koncentrerad och fokuserad.
Allvarlig.
Vacker.
 
Jag älskar alla hennes ansiktsuttryck.
Jag älskar hela henne.
 
Men just då, i de ögonblicken, blir den som värst. Oron.
Det är då jag inte för mitt liv förstår hur jag ska våga släppa henne.
Det är då jag ser henne framför mig, ensam i någon lägenhet.
Tänk om personalen inte är snäll emot henne?
Lilla gumman. Och ensam.
 
Det är då jag måste krama henne lite för hårt.
Så där så att hon blir irriterad på mig och frågar vad jag håller på med.
Jag säger att jag älskar henne så mycket att jag bara måste få hålla om en stund.
Det tycker hon är okej.
 
Genom hennes lilla väsen blir jag lugn igen.
För en stund. Jag skjuter oron framför mig.
Så gott det går. Det går sådär.
 
Som en kraftig box i magen kom det, Uppdrag granskning.
Som en käftsmäll. Som ett skräckscenario.
All oro kändes plötsligt befogad.
 
Hur i helvete, rent ut sagt, kan det få gå till så på boenden för en av samhällets svagare grupper?
Vad är det för människor som slår mot de svaga? Är de ens människor kommer jag på mig med att tänka.
Jag, och många med mig, gick alldeles sönder av de sanningar som kom fram under programmet.
Oron, rädslan, skräcken – den tog tag i mig med full kraft.
 
Ja, jag vet.
Alla boenden har inte de här problemen med sin personal.
Det är säkert i själva verket ytterst få boenden som har personal som beter sig på det här fruktansvärda sättet. Men vet du, det hjälper inte. Det lugnar och tröstar inte ett dugg. För problemen finns och ingen människa vet vem som råkar ut. Förrän det
är för sent.
 
Och vad gör alla vackra väsen då? När någon är elak? När någon brister totalt.

Vem vänder sig de vackra själarna till om man är ensam och utsatt?
Inte nu heller kan jag tänka tanken fullt ut.
Jag går sönder.
 
 
 
Hur ska jag kunna vara trygg i att andra ser hennes storhet…
 
 
❤️
 
 
 
… hur ska jag någonsin våga släppa taget…
 
LitenH 6 Kommentarer