Jag återkommer ofta i tanken…
(null)

… till det där med att vara både liten och stor…
På samma gång.
Inte på det viset man kan känna sig jämt och samt – himmel, jag känner mig ofta liten och osäker fast jag är "bra gammal" numer. Nej, jag menar när man är både liten och stor. På samma gång. I olika situationer.
På riktigt.
När man älskar fiskdamm, pyjamashjältarna, snuttefilt och godnattsaga – och samtidigt älskar smink, en stängd dörr till sitt tonårsrum och ungdomsgården.
När man vill sitta i knät och tycker att lekland är det bästa som finns. När man hoppar jämfota av glädje över att favvomaten serveras eller över ett besök i leksaksaffären men samtidigt pratar sex och samlevnad i skolan – för
att det behövs här och nu. Att ha mens och inte förstå varför, och inte heller förstå varför man plötsligt inte kan bada i havet hur som helst – när det är så himla roligt att hoppa, dyka och simma.
När man funderar över varför just en själv har Downs syndrom när inte alla andra har det. Och tycka att det är ganska härligt att vara speciell, men också var väldigt ledsen när man inte alltid klarar allt som "alla andra" klarar. Och alla
som älskar just lilla H förklarar att de inte heller klarar allt , för det gör ingen – och hon säger att det är skillnad…
Det är inte lätt att vara tonåring what so ever men det är bra mycket jobbigare om man har en extra kromosom. Tror jag.
Inte heller är det helt enkelt för mamman och pappan att "hänga med" i svängarna. Vi tänker bort faktiskt ålder, vi tänker Hedvig kort och gott.  Ibland felar vi. Då får vi  göra om och göra rätt.
Ibland är det svårt att vara både liten och stor på samma gång – ibland är det en tillgång… 

❤️



… ibland är jag avis, ibland tycker jag det är orättvist å’ älskade lilla H:s vägnar…