Lyckan är…
 
… obeskrivlig…
Total.
 
Vi för hennes skull.
Hon för sin egen skull.
Hon ler och ler. Kinderna är lätt rosa.
 
Lördag morgon och vi stannar utanför hotellet i Köpenhamn där vi ska bo och njuta ett dygn. Vi kliver ur bilen och jag ser dem. Hennes idoler. Med hela sin familj. Vi pratar så klart Marcus & Martinus.
 
De kliver in på hotellet och jag frågar deras mamma om en bild. Vänligt säger hon nej. De är på turné och ska ge en konsert samma kväll. Vi förstår. Hedvig kanske inte riktigt är överens med svaret men är ändå så galet lycklig över att ha sett dem, över att bo på samma hotell. Vi peppar den tanken och säger att det är en bra sak att vara glad över då vi kanske inte ser dem mer. Också den tanken har hon svårt att vara överens med, men hon fortsätter att vara lycklig över skymten hon fått.
 
Söndag morgon och vi kliver in i frukostmatsalen.
Där sitter dem. Rakt framför oss. Med en hel stab runt sig. 
Vi går alldeles förbi dem och jag ber Hedvig låta dem äta sin frukost ifred. Deras ”vakt” tackar oss för omtanken.
 
Hur det är har lilla H svårt att äta.
Svårt att koncentrera sig.
De är ju så nära.
 
Hon närmar sig igen.
Står vid väggen och fingrar på sitt mobilfodral.
Mobilfodralet med M&M på. Så klart.
 
Hon lirkar upp sin tröjärm där de fyra armbanden pryder handleden. Med M&M på. Så klart.
 
Hon samlar mod. Hon vill gå fram och visa dem.
Modet infinner sig inte riktigt och hon står där och trampar en bit ifrån. Trampar och ler. Rodnar när de ser på henne. Åh, som hon önskar att modet trillade över henne.
Det gör det inte.
 
Istället reser de på sig.
De har ätit klart och ska lämna matsalen.
Det är så pirrigt i lilla H:s mage att hon inte riktigt vet var hon ska ta vägen. Av två vägar att gå väljer de vägen förbi  lilla H. När de passerar  får hon frågan (med risk för felskriven norska)  ”Vil du ha en bilde?” 
 
Liksom?!
”Vill du ha en bilde?”
 
Om hon ville!
Med modet ännu sviktande nickar hon.
Förlägen, generad, stum men allra mest lycklig.
På väg till hissen går de, Marcus, Martinus och lilla H. Det är på de premisserna vi får ta bilden säger ”vakten”. De går där med Hedvig i mitten och med sina armar på hennes axlar. Stort.
 
När bilderna är tagna tittar de på Hedvig och säger ”Tusen tack” och önskar henne en fin dag.
 
Det kan ha tagit en halvtimme innan lilla H uttalade ett ord efter detta. En händelse som för henne är större än störst.
 
 
 
Älskade lilla H, så väl värd detta…
 
❤️
 
 
Fantastiska Marcus & Martinus som såg den lilla vars mod inte riktigt infann sig…