Hon är förunderlig…
… på något vis…
Vår lilla.
Vår lilla stora.
Hon som kan driva en till vansinne med sina svordomar och stundom ganska dumma bemötande. Hur mycket vi än pratar, skäller, resonerar, ignorerar eller vad vi för stunden mäktar med så tycks hon fortsätta med detta i oändliga tider. Men det är ju bara en sida av denna mångsidiga lilla människa som vi har äran att kalla för vårt yngsta barn. Tack och lov och som tur är.
Alla andra sidor är underbara och hela hennes uppenbarelse är häpnadsväckande.
Hennes enkla men mycket kloka sätt att resonera, hennes otroliga glädje då hon berättar om minsta småsak som för henne varit fantastisk. Fantastisk för att hon varit där och då, för att hon varit ”i” sin verklighet, för att hon aldrig låter tankarna glida iväg och stressa upp henne när hon är mitt i något annat.
Vi förhandlar mycket.
Hon är en mästare på förhandling.
Men jag går inte av för hackor i ämnet jag heller varför vi ofta hamnar i diskussion. Då kan det hända att svordomar och elakheter ramlar ur den lilla smultronmunnen. En stund. Tills mamman eller någon annan kommer på en briljant lösning som hon inte kan stå emot. Som igår.
Vi äter en tidig middag då den lilla förunderliga ska till kyrkan.
Mamman slänger ihop en omelett som lilla H egentligen inte tycker så mycket om, men som hon envist hävdar att hon tycker om. I alla fall den hon själv lagat i hemkunskapen. Hon äter halva sin portion tillsammans med nybakt bröd som hon haft med sig hem från skolan. Mamman inser att hon kommer att vara vrålhungrig efter det kyrkliga besöket. Där och då tänker mamman att den eviga förhandlingen om kvällsmat därmed kanske kommer att bli lindrigare än vanligt. Hon vill äta mycket, ofta och väljer inte alltid de bästa alternativen. Vrålhungrig kan man kanske gå med på vad som helst, tänker mamman. Ack, så fel hon hade.
– Har du haft roligt i kyrkan Hedvig?
– Jajamän!
Men ja´ är hungri´!
– Jag förstår det gumman.
Du får äta något litet efter duschen.
– Hur menar du?
Något litet?
– Ja, alltså lite kvällsmat…
– Lite vill ja´ inte ha.
– Lagom kanske?
Du har ju inte tränat ikväll och behöver kanske inte så mycket.
– Jo.
– Nej.
Lagom räcker.
– Fan.
– Vad sade du?
– Inget dummer.
– Sluta.
– Sluta hälv.
– Hedvig!
– Nä. Nä. Nä.
Ja´ lyssnar inte.
– Vad vill du ha till kvällsmat om du får välja?
– Jaaa… då tar ja´ smörgås, med smör å´ ost.
Och mjölk. Och yoghurt. Och vindruvor.
Och kanske något mer. Juice.
Hur tycker du?
– Jag tycker det låter som för mycket.
Lagom är bäst för kroppen. Då blir kroppen glad.
– Fan.
– Vad sade du?
– Inget dummer.
Ja´ VILL ha allt det ja´ sa´…
– Men kroppen vill inte ha allt det Hedvig.
– Jo.
– Nej.
– Fan.
Dumma dig!
– Jag tänker att vi gör en god smoothie och lite fruktsallad.
– Nej.
– Jo.
– Och smörgås?
– Nej.
– Fan.
– Men höööööööööör du hur du låter?!
– Dummer.
– Men sluuuta Hedvig!
Jag blir galen på dumheterna du säger.
Det flyger svordomar i luften överallt och hela tiden.
– Flyger gör dem inte.
– Nej. Sant.
Men man säger så.
– Men de flyger inte.
– Nej, jag vet.
Det var lite tokigt sagt kanske.
Men jag tror du förstår vad jag menar ändå?
– Hur menar du?
– Att det är så otrevligt när du svär så mycket.
– Jag har sluta svära nu.
– Det är svårt att tro på det Hedvig.
Du säger så ofta och sedan svär du igen två minuter senare.
– Två minuter?
Hur menar du?
– Nu pratar du bort vad jag säger för att du inte vill höra.
– Men kära lilla mamma, min vackra skapelse.
En smoothie med jordgubbar och fruktsallad vill min kropp ha.
– Vad bra Hedvig.
Mår kroppen bra mår hela du bra.
– Du är så snäll mamma!
Bästa mamman i mitt liv…
Puss på den.
1-0 till mamman för en gångs skull.
Sedan sitter vi i soffan, tittar på Mandelmanns gård, dricker smoothie, äter fruktsallad och pratar om livet.
Svordomar och elakheter är som bortblåsta och ögonen tindrar när hon berättar om Gud och Jesus, om pulkabacken i skolan, om att hon idag ska ”jobba” i skolan, om förra fröken Maria som hon älskar så högt och om att det är konstigt att storasyster fyller år på torsdag.
– Hur tänker du om det mamma?
Att Ebba fyller år mitt i Jönköping.
– Tja… jag tänker att det är synd att vi inte ses den dagen men att det är tur att älskade Ebba får ha en födelsedag ändå, mitt i Jönköping.
– Jag älskar henne mamma!
– Det gör jag också.
– Och Ludvig också.
– Det gör jag också.
– Jag vill ge Ludvig och Mikaela min present jag gjort i slöjden.
– Det gör vi nästa vecka tycker jag.
– Nu är min hela kropp glad när ja´ fick smoothie och fruktsallad som ja´ ville.
– Som du ville?
– Ja.
De här små samtalen gör avtryck i mig…
♥
… enkla, men ack så kloka samtal…
En alldeles vanlig tonåring fast ändå så unik! Du är grym på att skriva och som lillasyster till en kille med Downs så skrattar jag ofta högt av igenkännande… Tänk att man får uppleva dem? Anna
Men du är väl helt fantastisk på att skiva! Jag tycker mig precis kunna höra samtalet. (fast yoghurt och macka är här standard som kvällsfika…)
Haha, te & smörgås är min kvällsfavvo också men då lilla H har en tendens numer att vara relativt intresserad – för intresserad – av att äta och äta mycket försöker vi idogt förhandla oss till bättre alternativ än youghurt och smörgås med smör och ost 🙈