… att uttrycka lycka…

För minsta lilla.

 

En förmåga att både känna och uttrycka lycka som jag kan känna mig lite avundsjuk på. Hundra procent ärlighet åt alla håll och kanter är hon, vår förunderliga lilla flicka.

 

Jag ska försöka komma ihåg det nästa gång svordomarna viner i rummet hon befinner sig i. Jag ska komma ihåg att fnissen och skratten och lyckan är lika hundraprocentigt ärliga och dessutom många gånger fler. Och om svordomarna kommer av ingenting, så kommer lyckan också av ingenting. Eller, av det som de flesta av oss benämner som ingenting. Men detta ingenting är egentligen allting. Om man tänker efter.

 

För det som gör Hedvig rusig av lycka är stunder av här och nu. Stunder som i alla fall jag ofta missar för att jag rusar på, för att tankarna är någon annanstans. Stunder som faktiskt är själva livet och som pågår just här och just nu.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

… hos hjärtläkaren…

Fantastiskt.

 

Så sade han.

Att det ser fantastiskt bra ut.

Lättnad.

 

Lättnad och en allt igenom härlig onsdag.

Härlig för att vi kunde andas ut.

Härlig för att vi inte ska tillbaka förrän om två år.

Härlig för att vi tillbringade eftermiddag och kväll hos fina, fina storebror och hans lika fina, fina Mikaela.

 

Hedvig hade en present med sig. En egengjord. En present som tagit flera veckor att göra, i träslöjden. En nyckeltavla med två krokar för Ludvigs nycklar, två för Mikaelas och en för bilnyckeln. Stolt överräckte hon den och stolt tittade hon på den där den genast fick pryda deras vägg. Att känna sig stolt är fint. Att få någon att känna sig stolt är fint. Kärlek.

 

Prat om jobb, skola, masaier, resedrömmar, andra drömmar, husdjur, mat och ja, prat om själva livet helt enkelt. Prat blandat med skratt, fika, fotovisning och middag. Härligt. Kvalitet.

 

Varenda minut tillsammans med dem njöt jag. 

Lycklig inifrån och ut i deras närvaro.

 

 

 

 

 

 

… ger cred…

Åt en svordom.

 

Svordomarna som annars gör mig galen.

Jag har inte gett henne cred. Jag har bett henne att ändå använda ett annat ord. Men jag tänkte ge henne cred. För att jag höll med.

 

Idag åker vi till Karlskrona.

Ytterligare ett lekland ska avverkas.

Jag tröstar mig med att hon på allt googlande om lekland också lär sig Sveriges geografi. Googlandet tillsammans med väderkartorna på nyhetssändningarna ger henne bra koll på var många av landets städer ligger.

 

På väg till Karlskrona tänkte vi åka inom Jönköping och pussa på storasyster. Men så ställde en hantverkare till det och vi skulle behöva vara hemma hela förmiddagen. Lösningen blev att lilla H och jag tar en buss till Jönköping och att pappan sedan plockar upp oss på vägen.

 

Toppen!

Lilla H packar sitt handbagage med iPad, telefon, lurar, Marcus & Martinus-böcker, sussfilt, delfin, Woody och Totte. Hon vaknar tidigt och tycker vi ska på äventyr. Vi ska äta frukost på bussen, hon har valt mjukt tunnbröd med smör och ost. Hedvig älskar att äta frukost i bilen, på bussen eller på tåget – vad vi nu åker.

 

Vi säger hej då till pappan och kliver på första bussen. Vi ska inte äta på första bussen, men på andra. På den ”fina” som går till Ebba. Det är viktigt. Så viktigt att vi håller oss fast vi är ashungriga som Hedvig säger.

 

Så kommer den fina bussen.

Den är grön.

 

Hedvig hoppar av glädje och förväntan.

Vi märker redan från början att chauffören är grinig och otrevlig. Han blir sur när Hedvig vill kliva på och tycker vi borde förstå att han vill lasta in allas bagage först. Jag förstår, Hedvig förstår inte och säger till honom att han känns väldigt otrevlig. Han stannar upp och påbörjar en – faktiskt ganska otrevlig – diskussion med Hedvig. Han pratar om att det minsann är fler än hon som ska åka med bussen, att man inte bara kan tänka på sig själv etc. Hedvig svartnar i blicken och säger Du är väldi’t otrevlig du…

 

Jag ber honom släppa det hela, säger att jag förstår att han vill ta bagaget först så att han kan checka in alla i en följd sedan, men att Hedvig inte förstår det på samma sätt. Irriterat lastar han bagage och pekar sedan på Hedvigs handbagage. En barnresväska modell mindre. Jag förklarar att det är Hedvigs handbagage. Han säger att väskan ska ligga i bagageutrymmet. Punkt.

 

Jag tänker att det blivit ett missförstånd och säger nej, alltså väskan innehållet pyssel och leksaker till resan, att hon ska ha den framför sig vid sina fötter precis som jag ska ha mitt handbagage vid mina fötter.

 

Han är oresonlig och säger att han inte bryr sig om vad väskan innehåller, den ska ligga i bagaget. Och tror jag verkligen att den skulle ligga kvar vid fötterna om bussen krockar? Nja, alltså det kommer ju inget handbagage att göra vid en krock, säger jag och tror fortfarande att det verkligen är något han missuppfattat.

 

Han ilsknar till ytterligare och talar om för mig att väskan minsann skulle väga ett ton om vi krockar och det borde jag förstå. Jag ilsknar också till och frågar vad mitt handbagage bestående av en stor väska innehållande miljoner saker plus termos och två fulla vattenflaskor samt en stor påse med presenter till min äldsta dotter skulle väga vid en krock? De båda väger nämligen avsevärt mycket mer vid en eventuell krock.

 

Nej, det går inte.

Han är oresonlig.

 

Tårarna rinner nerför Hedvigs kinder och kön ilsknar till.

Någon frågar honom vad han sysslar med, om han inte ser att Hedvig är ledsen. Någon annan ber honom låta Hedvig ta sin väska till sin plats och menar att han själv borde se att mina väskor är så mycket tyngre än hennes lilla handbagage. En tredje i kön ber honom sluta med sin maktutövning mot en liten flicka.

 

Jag frågar honom om han inser att jag kommer plocka ut stora delar av innehållet i hennes väska för att lägga det i min redan överfulla väska? Han säger att han inte bryt sig om vad jag gör, han ska ha väskan.

 

Jag lägger väskan på marken, öppnar den och metodiskt plockar jag ur pinal efter pinal och lägger i min väska – som för övrigt inte längre går att stänga. Han tittar på och vinkar samtidigt med fingrarna med en gest som säger att jag ska skynda mig och bara ge väskan till honom.

Mitt i allt försöker jag trösta Hedvig,

Jag torkar tårar och snor.

Säger att det ordnar sig.

 

När väskan är snudd på tom stänger jag den och ger den till honom. Någon frågar ironiskt vad han tror att den nu skulle väga vid en krock. Han svarar inte.

Istället lägger han väskan i bagaget.

 

När han kommer tillbaka för att

påbörja incheckning undrar han om vi har något namn. Jag svarar att de har vi och berättar vilka namn vi bär.

 

Det är då blicken svartnar ytterligare på lilla H.

Hon spänner sina tårfyllda ögon hårt i honom och säger, innan hon kliver på:

 

 

 

 

Oj.

Det är då jag vill ge henne cred.

Fast jag gör det som sagt inte. Istället sade jag att det hade räckt att säga gringubbe. Utan svärord.

Hedvig håller inte med mig.

 

Det gör förresten inte jag heller. Håller med mig.

Men jag säger det inte.

 

Däremot kommer snudd på varenda passagerare fram till Hedvig och säger att de håller med henne, att han faktiskt var en jävla gringubbe, att de inte heller förstår vad han håller på med och att hon inte ska bry sig om honom.

 

 

 

 

 

… obeskrivlig…

Total.

 

Vi för hennes skull.

Hon för sin egen skull.

Hon ler och ler. Kinderna är lätt rosa.

 

Lördag morgon och vi stannar utanför hotellet i Köpenhamn där vi ska bo och njuta ett dygn. Vi kliver ur bilen och jag ser dem. Hennes idoler. Med hela sin familj. Vi pratar så klart Marcus & Martinus.

 

De kliver in på hotellet och jag frågar deras mamma om en bild. Vänligt säger hon nej. De är på turné och ska ge en konsert samma kväll. Vi förstår. Hedvig kanske inte riktigt är överens med svaret men är ändå så galet lycklig över att ha sett dem, över att bo på samma hotell. Vi peppar den tanken och säger att det är en bra sak att vara glad över då vi kanske inte ser dem mer. Också den tanken har hon svårt att vara överens med, men hon fortsätter att vara lycklig över skymten hon fått.

 

Söndag morgon och vi kliver in i frukostmatsalen.

Där sitter dem. Rakt framför oss. Med en hel stab runt sig. 

Vi går alldeles förbi dem och jag ber Hedvig låta dem äta sin frukost ifred. Deras ”vakt” tackar oss för omtanken.

 

Hur det är har lilla H svårt att äta.

Svårt att koncentrera sig.

De är ju så nära.

 

Hon närmar sig igen.

Står vid väggen och fingrar på sitt mobilfodral.

Mobilfodralet med M&M på. Så klart.

 

Hon lirkar upp sin tröjärm där de fyra armbanden pryder handleden. Med M&M på. Så klart.

 

Hon samlar mod. Hon vill gå fram och visa dem.

Modet infinner sig inte riktigt och hon står där och trampar en bit ifrån. Trampar och ler. Rodnar när de ser på henne. Åh, som hon önskar att modet trillade över henne.

Det gör det inte.

 

Istället reser de på sig.

De har ätit klart och ska lämna matsalen.

Det är så pirrigt i lilla H:s mage att hon inte riktigt vet var hon ska ta vägen. Av två vägar att gå väljer de vägen förbi  lilla H. När de passerar  får hon frågan (med risk för felskriven norska)  ”Vil du ha en bilde?” 

 

Liksom?!

 

Om hon ville!

Med modet ännu sviktande nickar hon.

Förlägen, generad, stum men allra mest lycklig.

På väg till hissen går de, Marcus, Martinus och lilla H. Det är på de premisserna vi får ta bilden säger ”vakten”. De går där med Hedvig i mitten och med sina armar på hennes axlar. Stort.

 

När bilderna är tagna tittar de på Hedvig och säger ”Tusen tack” och önskar henne en fin dag.

 

Det kan ha tagit en halvtimme innan lilla H uttalade ett ord efter detta. En händelse som för henne är större än störst.

 

 

 

 

 

 

 

… för alla tillfällen…

Och för alla sinnesstämningar.

 

Glädjetårar och lyckotårar.

Nostalgiska tårar och stolta tårar.

 

Idag fyller hon år!

Hon, mitt förstfödda lilla älskade barn fyller 23 år.

Den första i raden av mina tre unika små skatter.

I 23 år har jag haft förmånen att få kalla mig mamma till Ebba.

Jag är obegränsat stolt. Man får vara obegränsat stolt över sina barn.

 

Min kloka, fina, duktiga Ebba som hittat sin livsstig i Tanzania. Sin uppgift.

Som efter sina resor dit fann utbildningen i Jönköping som kändes rätt för henne.

Som har ett hjärta som tycks rymma all kärlek i världen.

 

Idag är det din dag lilla gumman.

Jag önskar du var hos oss eller att vi var hos dig.

Men vi är här och du är i Jönköping.

I själ och hjärta är vi ändå nära.

 

Jag hissar flaggan för dig och är så innerligt glad och tacksam för att just du kom till just mig, för att just du finns i just mitt liv och för att just du är älskad av så många människor här och i ditt älskade och saknade Tanzania. Du delar frikostigt med dig av din kärlek, ditt hjärta tycks oändligt, och du är värld all kärlek i hela världen.

 

Grattis, grattis, grattis på din dag!

Mammas lilla höna.

 

 

 

 

 

 

 

 

… på något vis…

Vår lilla.

 

Vår lilla stora.

Hon som kan driva en till vansinne med sina svordomar och stundom ganska dumma bemötande. Hur mycket vi än pratar, skäller, resonerar, ignorerar eller vad vi för stunden mäktar med så tycks hon fortsätta med detta i oändliga tider. Men det är ju bara en sida av denna mångsidiga lilla människa som vi har äran att kalla för vårt yngsta barn. Tack och lov och som tur är.

 

Alla andra sidor är underbara och hela hennes uppenbarelse är häpnadsväckande.

Hennes enkla men mycket kloka sätt att resonera, hennes otroliga glädje då hon berättar om minsta småsak som för henne varit fantastisk. Fantastisk för att hon varit där och då, för att hon varit ”i” sin verklighet, för att hon aldrig låter tankarna glida iväg och stressa upp henne när hon är mitt i något annat.

 

Vi förhandlar mycket.

Hon är en mästare på förhandling.

Men jag går inte av för hackor i ämnet jag heller varför vi ofta hamnar i diskussion. Då kan det hända att svordomar och elakheter ramlar ur den lilla smultronmunnen. En stund. Tills mamman eller någon annan kommer på en briljant lösning som hon inte kan stå emot. Som igår.

 

Vi äter en tidig middag då den lilla förunderliga ska till kyrkan.

Mamman slänger ihop en omelett som lilla H egentligen inte tycker så mycket om, men som hon envist hävdar att hon tycker om. I alla fall den hon själv lagat i hemkunskapen. Hon äter halva sin portion tillsammans med nybakt bröd som hon haft med sig hem från skolan. Mamman inser att hon kommer att vara vrålhungrig efter det kyrkliga besöket. Där och då tänker mamman att den eviga förhandlingen om kvällsmat därmed kanske kommer att bli lindrigare än vanligt. Hon vill äta mycket, ofta och väljer inte alltid de bästa alternativen. Vrålhungrig kan man kanske gå med på vad som helst, tänker mamman. Ack, så fel hon hade.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Puss på den.

1-0 till mamman för en gångs skull.

Sedan sitter vi i soffan, tittar på Mandelmanns gård, dricker smoothie, äter fruktsallad och pratar om livet.

Svordomar och elakheter är som bortblåsta och ögonen tindrar när hon berättar om Gud och Jesus, om pulkabacken i skolan, om att hon idag ska ”jobba” i skolan, om förra fröken Maria som hon älskar så högt och om att det är konstigt att storasyster fyller år på torsdag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

… händelserik vecka…

Hemma nu.

 

Onsdags-middags-uppdraget fick vänta tills torsdag. Mamman var inte hemma i onsdags och den här lära-laga-middag-själv-grejen är en Hedvig-mamma-grej.

 

Mamman var i själva verket i Berns otroligt vackra salonger och fixade för första gången i sitt liv in sig själv i en kändisloge. Inte för egen räkning ska tilläggas, men för lilla H:s skull, och för hennes lilla kompis skull, unge herr Sack. Poff! Så befann jag mig i Erik Saades loge, bad om två autografer och två små korta filmhälsningar.

 

För att göra det märkliga logebesöket ännu mer ”som-det-kanske-brukar-gå-till” (vad vet jag?) fick autografen skrivas med en liten stump av en kajalpenna, haha.

 

En ekvation som inte går ihop.

Att lära-laga-middag-själv-grejen inte kan lösas en sådan märklig onsdag, menar jag. Även om jag mitt i allt det roliga längtade hem. Jättemycket längtade jag hem.  Det är sådan jag är. Längtar alltid hem. Punkt.