När man liksom är lycklig å´ ena sidan…
 

 
 
… och lite förkrossad å´ andra sidan…
Svårhanterligt.
 
När man, läs jag, plötlsigt finner mig packa den tredje kassen på Ica.
Kassen med nödvändiga och onödiga ting. Nödvändiga och för-den-som-flyttar-hemifrån-lite-dyra ting som kryddor, tvättmedel och så. Onödiga ting som Nutella och annat jag verkligen bara tillåtit på semester. 
Nu är det inte semester. Nu tycker jag bara att han ska äta så mycket Nutella han vill och orkar.
 
Jag packade påsen för en och en halv vecka sedan.
Då hade jag precis fått ett överlyckligt samtal ifrån överlycklig son.
Han hade tillsammans med älskad flickvän fått lägenhet. Ett förstahandskontrakt.
Som de längtat. Och som de väntat. Väntat och sökt. Och längtat.
 
Samtalet gjorde mig lycklig. Euforiskt lycklig för deras skull.
Verkligen och innerligt. Grattis och tusen miljoner frågor.
 
När jag lagt på grät jag.
Jag både grät och log. Berättade för pappan här i huset.
Han som bara ser lyckan för dem både tröstade mig en del.
Och mellan tårarna log jag. Inifrån hjärtat och ut.
 
Men det är lite tufft.
Om jag ska vara ärlig.
Mitt i lyckan gör det så ont.
En epok är till ända. En annan tar vid.
Lilla gubben.
 
Lilla gubben som har finaste flickvännen i världen.
Som jag unnar dem båda det här. Det är verkligen deras tid nu.
Rättvist.
 
Kontraktet skrevs på ett par dagar senare.
Inflyttning veckan därpå. Herre Gud, höstlov och jag på Gran Canaria.
Hur ska det gå, undrade jag. Det går finfint, svarade pappan i huset.
Finfint för Ludvig, sådär för dig, rättade han sig.
Sant.
 
Dagen före vår avresa var Ludvig inte hemma.
Vi packade. Åt mat. Pratade om kommande semester.
Jag var liksom någon annanstans.
 
Efter maten vek jag tvätt.
Inte vanligtvis något jag gör en fredagkväll.
Den fredagen gjorde jag det. Önskade att han skulle komma hem.
Fast jag visste att han inte skulle.
 
Särskilt vek jag hans alla t-shirts.
Vek och grät. Grät och vek. Vek en gång till.
Skrev till en god vän om att det gjorde så ont.
Ont i mammahjärtat. Hon förstod. Förstod mig så väl.
 Så jag vek och grät en stund till. Grät och vek.
Både lycko- och vemodstårar.
 
Så kom vi hem.
Hem efter en underbart avkopplande semester. 
En semester av bästa slag. En semester som kändes så behövlig.
Och rummet var tomt. Hans rum ekade så tomt.
Jag visste ju det. Men ändå.
 
Hedvig höll för ögonen när hon gick förbi.
Grät när hon skulle sova. 
 
 
–  Varför måste dem flytta mamma?
Både Ebba å´ Ludvig…
 
 
– För att de är stora nu gumman…
När man är stor flyttar man hemifrån.
 
 
– Ja´ vill inte de´.
Ja´ vill att Ebba å´ Ludvig ska bo kvar hemma.
 
 
– Mmm…
Men vi får hälsa på dem.
 
 
– De´ gör vi mamma!
 
 
 
Och det gjorde vi.
Igår hälsade vi på i Luddes och Mikaelas fina och mysiga lägenhet.
40 kvadrat kärlek och mys. Det kändes så fort vi klev in.
Mammahjärtat fylldes med värme.
 
Med värme och med övertygelse.
Det här är rätt. Det här är vad de vill.
Jag ser det och jag önskar dem båda all lycka i värlen.
 
 
 
Älskade lilla Ludde Lurv…
 
 
 
… skavet i hjärtat kan jag ta, bara du är lycklig…
Och alltid, alltid finns jag här för dig.