… hula-hula-party…

Minsann.

 

 

Fina grannflickan T har fyllt 8 år och altanen pryddes med all sköns hawaiinspirerad ”rekvisita”. Uppblåsbara flamingos och småpalmer, badlakan, kokosnötter, blomstergirlanger och ja, you name it. Glatt och lockande och eftersom vi bor alldeles intill följde vi med spänning hur Hawaii tornade upp sig bredvid oss.

 

Så pirrigt och roligt att få gå på kalas.

Alla barn skulle alltid få gå på alla kalas tänker jag.

Alla små vackra själar förtjänar känslan av att bli bjuden, pirret inför, glädjen under tiden och lyckan efteråt. Den där lyckan och glädjen som gör att man känner sig rik. Alla små skulle alltid få känna så.

 

Idag fick lilla H känna så. Underbart.

Lite blyg stegade hon dit. Hedvig kände tre barn.

Resterande 17 kände hon inte. Men hon stegade dit.

 

Ibland skapar känslan av att inte känna så många en tveksamhet hos henne. Vi anar att det beror på att hon ofta i de situationerna blir tittad på. Inte alls alltid med ont uppsåt. Inte alls. Men ändå tittad på. Det skapar osäkerhet. Men hon gör det och vi blir varma inombords. Hon är cool, Hedvig. Och hon har så många fina omkring sig. Som grannflickan T som alltid räknar med Hedvig, som alltid är mallig över sin stora kompis och som, framförallt, tycker om och uppskattar Hedvig för den hon är. Hos T känner Hedvig trygghet. Det är fint.

 

Trygghet känner hon förresten i alla grannhusen.

Tänk att vi ändå tog steget och flyttade. Vi visste vad vi lämnade, vad vi verkligen behövde komma ifrån, men vi visste inte vad vi skulle komma till. Vi visste inte om historien skulle upprepa sig. Det gjorde den inte. Hedvig har vuxit i självförtroende och självkänsla sedan vi flyttade hit. Definitivt. Springer mellan husen och leker, fixar och trixar, ber att få låna något om något saknas och säger till alla grannpolare när det är nog, när hon inte har lust att leka mer. De köper det. De gillar henne som hon är.

 

För Hedvigs del varade hula-hula-partyt i 40 minuter ungefär.

Sedan blev det för mycket. För många nya barn, för mycket stoj och stim, och kanske för snabba och hetsiga lekar och konversationer. Med en bit pizza i handen kom hon hemtraskandes och det var inte mer med det. Hon var nöjd, tyckte att hon hade haft väldigt roligt och att barnen var snälla. Men också att det blev lite jobbigt. Efter en stund kom grannpappan med en skål med jordens ”glassbomb”. Glass, mjölkchoklad, kaka och ja, massor av gott. Kanske Hedvig ville ha en sådan fast i lugn och ro här hemma? Det ville hon gärna.

 

Det är så fint när man kan få det som man vill.

När man kan delta på det viset som passar en själv allra bäst.