Jag sitter i soffan…
 
 
… bredvid min helt vanliga lilla flicka…
Som har Downs syndrom.
 
Det är måndag och vi tittar på Lotta på Liseberg.
Hedvig älskar programmet och tillsammans bänkar vi oss i soffan.
Tillsammans med varsin kvällsmacka, en ”kopp kall varm mjölk” och en kopp te.
 
Så får hon syn på dem.
Två tjejer i publiken, med glasögon som hon har.
Två tjejer som har Downs syndrom.
 
Lilla H skiner upp. Ler som bara hon kan.
Blir ivrig och ur henne rinner en flod av ord som beskriver hur hon känner då hon ser andra människor som har Downs syndrom precis som hon själv har. Jag blir varm inombords. Tårögd och tacksam.
 
Orden sitter kvar hos mig och dagen efter frågar jag om hon igen har lust att beskriva hur det känns.
Hon har lust att berätta igen. Om känslan av två helt vanliga flickor med Downs syndrom.
 
 
 
Lilla älskade hjärtat…
 
 
 
 
… du gör mig så rik…