Vi susade till Oslo…
 
… och gick på konsert…
Stort.
 
Marcus & Martinus.
Med egentillverkad skylt.
En skylt där det står att hon älskar dem båda, att hon följer dem på Facebook, Instagram och Snapchat. Där finns också en önskan om att få träffa dem och krama dem. För att hon är helt star-strucked för första gången i sitt liv.
 
Vi har guldbiljetter men det är bara ståplatser.
Ståplatser kan måhända vara det roligaste, men tufft när man är kort i rocken. Men så får vi tillgång till handikappläktaren som är upphöjd, säkert en och en halv meter över marken. Och där de flesta är rullstolsburna varför lilla H plötsligt är längre än de andra. Bara det. Att få känna sig lång. Stort.
 
Konserten börjar och ögonen strålar.
Hon hoppar, dansar och sjunger med i varenda låt.
Jag undrar hur mycket träningsvärk hon kommer att ha i sin lilla vänstra arm eftersom hela konserten – hela – håller sin skylt rakt upp i luften. Det tycks inte bekymra henne. Hon tar ner sin arm då och då, skakar om den och håller den sedan käpprakt upp i luften igen. Marcus & Martinus vinkar flera gånger till publiken. De vinkar flera gånger åt vårt håll och Hedvig konstaterar att det är bra att hon gjorde just en orange skylt så att de ser den. Hon är övertygad om att de vinkar till henne och hon är lycklig!
 
Hon är lycklig ända tills de supersöta tvillingarna plockar upp en tjej ifrån publikhavet.
Hon får sitta på en stol på scenen medan de sjunger en vacker ballad om en sista kyss.
Flickan kan knappt existera och på storbildsskärmarna ser vi hur osannolikt lycklig hon är.
Jag slänger ett öga på Hedvig och ser hur hon skakar. Hon gråter och hulkar så att hela den lilla kroppen hoppar.
Hon vill också komma upp på scenen. Hon vill också vara nära.
 
Jag förklarar att av alla tusentals flickor som är på plats är det bara en enda som är riktigt lycklig nu. Att alla andra flickor, precis som Hedvig, känner sig ledsna över att just de inte fick komma upp på scenen. Det hjälper inte.
 
Tappert sjunger hon med i de sista låtarna och när vi sakta följer strömmen ut från konsertområdet rinner tysta tårar på hennes sommarfräkniga kinder. Hon säger att hon känner sig både lycklig och inte på samma gång. Men hon ändå nöjd, förklarar hon då vi satt oss i bilen. Nöjd över konserten. Nöjd över sina nya fina armband som är de bästa armband hon någonsin haft.
 
 
 
Det gör ont att inte vara utvald…
 
 
 
… och ett krossat hjärta är outhärligt i stunden…