Hon klarar hinderbanan…
 

… och är så lycklig…

lycklig.
 
Jag känner mig också lycklig.
Lycklig av bara farten. Lycklig för att hon är lycklig.
Men också lycklig för att hon kan. För visst kan hon.
Hon är som Lotta på Bråkmakargatan. Hon kan nästan allting.
Jo. Det är sant. Bara hon får tillräckligt med tid på sig att lära sig.
Det mesta handlar om tid. För henne och för oss andra.
 
Så får jag ett styng i hjärtat och drabbas av lite dåligt samvete för att jag känner mig lycklig för att hon kan. För vad säger det om mig tänker jag? Säger det att även jag hade fördomar då den här lilla älskvärda varelsen föddes? Jag vet inte. Jag vet heller inte om jag verkligen hade fördomar eller inte. Jag vet att jag önskade att om något vore annorlunda med mitt lilla barn i magen, som jag på något vis ändå var säker på att det var, så vore det toppen om det handlade om en extra kromosom och om Downs syndrom. 
 
Varför?
Jag har ingen aning.
Jag miste en bebis i magen en gång.
När jag sedan väntade Ebba – och var så galet orolig – tänkte jag att oavsett alla olikheter i världen kommer jag att tokälska mitt barn och måtte den eventuella olikheten vara på så sätt att jag kan få ha mitt lilla efterlängtade barn hemma hos mig. Att lämna bort – jo, för så funkade samhället då –  hade inneburit att jag blivit som en levande död. Har man en gång fått sitt barn måste man vara nära om man ska kunna må bra.
 
Där och då bestämde jag mig för att Downs syndrom nog är bra ändå. RIktigt bra.
Lilla efterlängtade och älskade Ebba kom, och hade inte Downs syndrom. Jag kände mig nästan paff. Endast en lilltå saknades en liten, liten stund – tills jag upptäckte att den yttepyttiga lilltån liksom låg gömd under fotsulan. Det tog ett par dagar för lilltån att ”rätta till sig”.
 
Så kom lika efterlängtade och lika älskade lilla Ludde Lurv. Inte heller han hade Downs syndrom. Lite snopen igen. Han hade inte ens en undangömd lilltå. Han hade en sårskorpa ovanpå handen för att han så frenetiskt sugit på den då han låg i magen. Han bytte handflatan mot nappen inom loppet av några timmar och sedan satt nappen där, år efter år. I typ fem år. Lilla gubben.
 
När jag flera år senare väntar precis lika efterlängtade och precis lika älskade lilla H så kände jag att det nog ändå är något särskilt. Inte så att det bekymrade mig, men det fanns där. Något är det. Och till min dåvarande finfina kollega T nämnde jag det flera gånger. Hon, den kloka, bad mig sluta och bara njuta av graviditeten. Jag förklarade att jag njöt. Oj, vad jag njöt. Aldrig har jag känt mig så fin, ja till och med vacker, och så nöjd som när jag varit gravid. Inte så många kilo har satt sig på min kropp. Jag har känt mig utvald. Speciell. Särskild. Jag skulle kunna vara gravid hela livet för att bara få känna känslan. Så kom hon. Lika men ändå olika. Lik Ludde Lurv som också har mandelformade, aningen sneda ögon. Så vacker. Med en extra kromosom. Med Downs syndrom. Som om jag väntat hela livet. Eller i alla fall sedan jag miste min första lilla. Som om det var meningen.
Märkligt. Mäktigt ändå.
 
Så nej.
Jag tänker inte ha dåligt samvete för att jag är så lycklig över att hon klarade hinderbanan häromdagen. För jag vet att egentligen är jag så lycklig över att hon själv känner sig lycklig. Precis som jag känner mig lycklig då mina andra barn känner sig lyckliga. Det är den bästa lyckan, när barnen är lyckliga. Varför? Tja… för att jag tycker att livet bör handla om att vara lycklig, oavsett hur. Livet handlar inte enbart om yta, om prylar, om kost, om träningshets, marklyft eller andra saker. Livet handlar om att skapa en balans av hela-alltihopet som gör att man känner sig tillfreds. Att sedan få känna lycka för enskilda händelser, oavsett vad eller varför eller hur, det är sann lycka.
 
 
 
En hinderbana kan för någon vara The shit…
 
 
 
… respekt…