Lilla H har längtat…
… i två år…
Nu så.
 
Hon har längtat efter att få ha sin telefon med till skolan.
Det får man i sexan har hon upplyst oss om.
 
Nu går hon i sexan.
Vissa dagar är telefonen med, vissa inte.
På skoltid ska den ligga i väskan. Är det sagt.
På fritids får man använda den med förnuft.
Och om man lägger undan den när ”fröknarna” säger att man så bör göra.
Jag kan tänka mig att hon knorrar, och till och med surar då. Så får det vara, säger vi och menar att telefon i all ära, men lyssna på ”fröknarna” måste man ändå göra.
 
Det händer att jag får ett sms när jag är på jobbet.
Det är mysigt med några rader och en puss-smiley eller två.
Oftast.
Igår skrämde hon livet ur mig.
 
Hedvig slutar skolan 14:10, därefter traskar hon ut ur klassrummet och in i nästa rum som är fritids.
Hon behöver alltså inte ta på jackan och gå ut. Hon behöver inte ens ta av innertofflorna.
Det enda hon behöver göra är att hänga ryggan på sin krok innan hon kliver in på fritids.
 
Klockan 14:12 får jag ett sms.
Jag på väg” står det, och så den vanliga puss-smileyn.
Hjärtat hoppar till på en gång.
Vart är hon på väg? Hem?
Det är ett par kilometer hem och flera farliga bilvägar att korsa.
Jag är fem mil norrut. Pappan är fem mil söderut.
 
Jag lugnar mig och kommer på att de varit på utflykt.
Kanske de är på väg tillbaka till skolan?
Jag frågar. Jag får inget svar.
 
Jag tänker att utflykten ju bara var på förmiddagen, till lunch skulle de vara tillbaka.
I säkert fem minuter stirrar jag på telefonen för att se om hon tänker svara.
Det gör hon inte.
 
Jag kommer på att på fem minuter hinner hon traska ganska långt, om det nu är det hon gör.
Så jag ringer fritids. Med hjärtat hamrande i bröstkorgen ringer jag fritids.
Och jag känner mig som en hysterisk mamma.
 
 
– Nej, alltså Hedvig sitter och läser Bu & Bä…
 
 
Puh.
Väl hemma frågar jag Hedvig vart hon var på väg då hon skrev.
 
 
 – Till friti´s bara…
svarade hon och stoppade in en falukorvsbit i munnen.
 
 
 
Lilla älskade ”skit-stina”…
 
 
 
Oro är mammans lott…