… av Facebook…

Ett minne.

 

Man kan tycka vad man vill om Facebook. Själv tycker jag mycket.

Jag har Facebook som säkert större delen av landets befolkning.

Ibland bra, ibland roligt, ibland jobbigt, ibland löjligt.

En salig blandning tycker jag.

 

Men så får man små påminnelser.

Facebook vill dela ett minne som du själv har delat för länge sedan.

Oftast ignorerar jag dessa minnen. Och delar inte.

Men i helgen fick jag ett sådant förslag och fastnade.

 

Mest för att jag älskar bilden på storebror och lillasyster.

Jag minns precis var bilden är tagen. På kajen i Lysekils gästhamn.

Vi var på väg till en restaurang och de där två fina gick och höll varandra i handen.

Småpratade om livet, ditten och datten och säkert för dem alldeles jätteviktiga saker. 

De två. Hand i hand. Tokälskar varandra.

Storebror och lillasyster.

 

Det var ett två år gammalt blogginlägg som Facebook tyckte jag skulle dela.

Jag läste inlägget och blev med ens både ledsen, sorgsen, arg och lite galen.

Så där som man kan bli när man vet vad man vill åstadkomma men inte vet hur.

Och vad man än gör tycks det gå i snigelfart. Ibland känns det till och med som att det går bakåt.

Inte ens två steg fram och ett bak, utan bara bakåt. Baklänges. Åt fel håll.

 

När ingenting man gör tycks räcka och man inte har tålamod att vänta i hundra miljoner år på att förändring ska ske. Rom byggdes inte på en dag och sån´t skitsnack – det hör inte hemma i den här debatten. Hör inte hemma alls. För något måste ske. Inställning och attityd måste förändras. Det blir fel i hela samhället annars.

Det är fel i hela samhället och så kan vi inte ha det.

 

Det enda, absolut enda, som hänt på de två år som gått sedan jag skrev inlägget, är att storebror och lillasyster har blivit två år äldre. Inget annat. Ingen förändring i vare sig inställning eller attityd som speglas i samhället. 

 

 

 

♥