… nu är det färg…

Minsann.

Grönt.

Som hon likt storebror älskat sedan hon föddes, och förmedlat högt sedan hon lärde sig att prata. Och aldrig har hon haft grönt i sitt rum. Inte av någon särskild anledning. Det har bara inte blivit. Konstigt eftersom Barca, Messi och dess blå och röda färger kom in i ett huj efter önskemål. Det toppades i och för sig med en grön fotbollsmatta. Så helt har vi inte ignorerat det gröna önskemålet kom jag på.

Men nu, efter önskemål om gräsmattegrön bokhylla och lika grönt överkast så är det färgglatt vill jag lova. Så färgglatt att mamman blir lite uppochner inombords. Som kaos.

Men, så är det ju Hedvigs rum.

Det är Hedvig som ska trivas.

Det gör hon.

Hon hoppar jämfota av glädje!

Och jag gillar ju färg. Tycker det är fint. Hos andra. Inte hemma.

Så jag tänker numer när jag kliver över tröskeln till Hedvigs rum att jag kliver in hemma hos någon annan. Och det gör jag ju. Jag kliver in hemma hos Hedvig. Och  jag gillar’t.