Göteborgsvarvet…
 
… idag…
Eller ”Specialvarvet” som det heter.
 
Varför ”special”? 
Ungefär som i ”särskild”…. 
Varför, varför, varför måste allt vara så speciellt, särskilt, annorlunda och olika?
Varför kan vi inte alla bara vara? Bara vara som vi är och trivas tillsammans och tycka om varandra precis som vi är? Jag förstår inte och jag kommer aldrig förstå. Tror jag. Hoppas jag.
 
Hur som helst så har lilla H sprungit Specialvarvet idag.
Tillsammans med sin klass, tillsammans med alla andra på hennes skola och tillsammans med hundratals, kanske tusentals, andra ifrån hela Sverige. HELA Sverige. Där var busslaster ifrån Strängnäs, ifrån Stockholm, ifrån någon pytteort i Småland och där var busslaster från ja, hela Sverige. Arrangemanget är stort och engagemanget ännu mycket större. Så härligt stämning. Människor gick, människor åkte rulllstol, människor sprang och människor gjorde allt på samma gång. Gemensamt? Glädjen. Glädjen jag endast och bara finner i sammanhang som dessa, i sammanhang tillsammans med människor som ses som olika. Tänk vad folk missar! Folk som väljer att välja bort, som väljer att stänga dörren. Tänk, så fattiga de blir på själva livet.
 
Lilla H har haft löpträning i skolan i flera veckor.
Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen, hon går i bästa skolan ever.
Hon var så laddad inför varvet, så pirrig och framförallt så glad att hon skulle kunna springa fast armen är i gips.
Med ett löfte om att hålla mamma i handen hela varvet runt – förutom över mållinjen – så fick hon springa. 
Och det gjorde hon. Med bravur sprang hon.
 
Av de 2,2 kilometrarna banan mätte sprang hon säkert 1,8. Drygt. Minst.
Punkt.
 
Lycklig är jag över dagens kontaktdag.
Det måste vara Försäkringskassans bästa uppfinning.
 
 
 
Heja lilla H, heja alla som sprang…
 
 
 
 
Och heja alla som engagerar sig…