… slår mig…

Vi har tagit ett kliv framåt.

 

Jag menar inte att vi brukar ta kliv bakåt. Det brukar vi inte.

Men det tenderar att gå otroligt långsamt framåt.

Med allt möjligt i allmänhet och med specifika göromål i synnerhet.

 

Jag pratar om lilla H:s utveckling.

Som ständigt överraskar oss. I positiv bemärkelse.

Jag undrar om det egentligen inte säger mer om oss än om Hedvig?

 

För elva år sedan trodde jag i ärlighetens namn inte att hon skulle kunna allt hon kan idag.

Det mesta går som en dans. En del saker är svårare, andra är riktigt knepiga att lära sig.

En av de saker som gjort mig frustrerad under åren är känslan av att vi inte kommer ifrån småbarnsåren. Missförstå mig inte, jag älskar småbarnsåren och har så gjort med alla tre barnen. Jag har njutit och skött om, jag har skyddat och överbeskyddat, jag har verkligen tokälskat varje sekund. Aldrig känt mig låst, aldrig känt mig hindrad. Bara priviligerad.

 

Men när småbarnsåren sitter i år efter år, då har jag känt mig lite stressad.

Herre Gud, ska vi aldrig komma ifrån detta skyddande? Ska vi aldrig kunna koppla av? 

Ska vi alltid hjälpa, stötta, täcka upp, vara ett ”hjälp-jag”? På samma sätt som för små barn. Fast åren går.

 

Vi ser ju att det händer massor. Vi har sett det under alla år.

Men ändå lurar det mycket lilla barnet där då och då och in emellan.

Mysigt, absolut! Frustrerande – ja, emellanåt.

 

Men så händer det något.
Sommaren har kommit och passerat.

Som alltid växer lilla H som en tok under sommaren.

Både i antal centimeter och i sin utveckling.

Och som alltid slår insikten mig helt plötsligt.

Som om jag missat den under vägen på något vis.

 

Det bor inget litet småbarn kvar i Hedvig.

Hedvig är 11 år och väldigt redig. Hedvig vill vara stor och hon har blivit stor.

Det ibland mycket påfrestande ”Jag kan hälv” är nu utbytt till ”Det fixar jag!”.

Och det gör hon. Nästan alltid fixar hon.

 

Jag känner mig överraskande lättad över att inte behöva kolla henne då hon gastar genom hela huset att hon ska springa över till Tuva. Kompisen som bor bredvid. Jag är överraskande lugn med att hon tar på sig sina skor, stänger ytterdörren efter sig och sedan går raka vägen till Tuva för att ringa på deras dörr. Eller bara öppna den och knalla in. Utan att ringa på. Det händer ju det också. Men då är hon i alla fall inne i nästa trygga hus. Jag kommer på mig själv med att slänga ett öga först en stund senare.

Vad som händer, helt plötsligt, är att jag lite, lite plötsligt kan koppla av. Jag behöver inte kolla varje steg hon tar, vår företagssamma lilla flicka. Överraskad känner jag mig.

Stunden är kommen då det lilla småbarnet har lämnat oss.

 

Det stora barnet innebär inte mindre oro. Inte ett dugg.

Men det innebär en helt annan oro. En oro vi inte hunnit bli så förfärligt trötta på ännu.

Det stora barnet röjer runt i köket och vill överraska med att koka ägg och sätta på kaffe.

Lyckas hon få på spisen, vilket mycket väl kan hända då hon är extremt finurlig, kan konsekvenserna bli stora. Farliga. Så nej, oron är inte mindre. Men bara det att oron bytt fokus gör att jag kunde fylla på lite energi. Ny oro, nya utmaningar tänker jag som för att peppa mig själv. Löste vi all annan oro, löser vi väl detta tänker jag. Och fortsätter att skydda och säkert överbeskydda. Fast på nytt vis.

 

 

 

 

♥