… dessa dagar…

Ingen kan undgå.

 

Om man nu vill undgå.

Om man mot all förmodan vill blunda för verkligheten.

 

Jag pratar om flyktingkatastrofen.

Om oron för vad som ska hända med våra medmänniskor.

Oron för de som är långt bort, som i tv-rutan och som på bilderna i dagstidningarna.

Men också om oron vi har för våra nära och kära.

 

Ibland kan det kännas enklare att hjälpa dem vi inte känner, men vars öden träffar våra hjärtan.

Det är enkelt att skänka pengar i bössor och via sms. Det är enkelt att ge en slant eller lite mat till tiggaren.

Vi gillar när företag skänker pengar till hjälporganisationer. Det är konkret. Något att ta på.

Det företag familjens pappa arbetar på skänkte igår en miljon kronor till Läkare utan gränser.

Det är fint. Det är behjärtansvärt.

Då känner jag att det finns hopp

 

Människor vill i grunden hjälpa.

Visst finns det undantag, men det stora flertalet vill hjälpa.

Det stora flertalet känner ansvar och omsorg.

Så vill jag tro. Jag vägrar tro annat.

 

Men hur gör man när man vill hjälpa någon nära?

När det inte finns en bössa. När det inte handlar om pengar och hjälporganisationer.

När oron är stor och tar över. När det handlar om att stötta, om förståelse, välvilja och omsorg.

När kärleken är så stor, större än allt, men inte räcker för att läka och lindra.

När det handlar om att man skulle kunna gå över lik för att hjälpa.
Men inte vet hur.

Vad gör man då?

 

 

♥