Olika är fint…
 
… och bra…
Nödvändigt.
 
Nödvändigt för att världen ska fungera.
Vi kan inte alla vara stöpta i samma form.
Som tur är.
 
Vi lär av varandra. Av varandras olikheter.
Tänk om jag redan kunde allt som du kan, och vice versa.
Det skulle vara en himla tråkig värld att leva i.
 
Många av dem som faller inom ramen för den så kallade normalitetsnormen, vad det nu är, har svårt för olikheter. Svårt att acceptera. Svårt att se nyttan med olikheter. Svårt att låta människor vara precis som de är. Då menar jag inte att man kan skylla dumheter på att man är som man är. Vi har alla ett ansvar att värna om varandra. Ingen har rätt att köra sitt race utan eftertanke, bara för att man är som man är.
Det är inte så jag menar.
 
Jag menar att människor ska få vara precis som de är oavsett, kön, etnicitet, hudfärg, sexuell läggning, funktionsvariation eller vad det nu kan vara. Men jag tycker det är märkligt att så många människor som själva kallar sig ”normala” anser att andra är ”udda”, ”konstiga”, ”olika” eller vad de nu sätter för ord på sin tanke.
Är inte det att sätta sig själv på höga hästar?
 
Jag tänker att det är extremt sällan, om det ens existerar, som någon som anses vara ”olik” tycker till om de som anser sig ”normala”. Särskilt inte på ett negativt sätt. Där finns istället en enorm acceptans för andras olikheter. Lite ironiskt är det, att de fina vackra själarna som många inte vill ska finnas, är de som är godast, snällast, mest accepterande och helt enkelt vackrast på jorden.
 
Lilla H anses med sina 47 kromosomer som olik.
Jag har ju bara 46 kromorosmer, så visst är hon olik mig.
Men jag är också olik.
Jag är lika olik henne som hon är olik mig, eftersom vi har olika antal kromosomer.
Men så är vi också lika lika varandra, för att vi helt enkelt bara är två människor på jorden.
Hon, bara elva år, och full av acceptans inför andras människors olikheter.
Hon konstaterar dem bara, hon lägger ingen värdering i dem.
Någon är si, och någon är så.
Vi är alla bra på något.
Man hjälps åt.
Alla tillför.
 
Så tänker lilla H och norpar det bästa från varje människa hon möter.
Hon, och många andra, är klok som en bok och det finns så många som skulle lära av Hedvig och alla andra som anses vara olik. Jag förstår inte riktigt hur vi ska få världen att förstå att alla behövs?
 
 
Kanske att var och en ska börja med sig själv…?
 
 
 
Olika berikar…