Första pris i tapperhet…
 
… till vår lilla loppa…
Som vill så mycket.
 
Vår lilla loppa som varit hos doktorn idag igen.
För femte gången på 16 dagar.
Med stick i fingret. Igen.
Stick i fingret och fullkomlig panik.
Hon vill inte ha fler studsbollar, djur och klistermärken från hemliga lådan nu.
Hon vill att de slutar sticka henne i fingret. Även om hon själv får välja finger varje gång.
Hon vill gå till skolan och leka med sina kompisar, busa med sina ”fröknar”, läsa, skriva och räkna.
Hon längtar efter att få äta lunch i skolmatsalen.
Hon längtar efter vardagen som den brukar vara.
 
Imorse gjorde vi ett försök.
Vi ställde klockan, gick upp och gjorde frukost.
Hedvig som brukar vara så snabb att hoppa i kläderna ville inte klä på sig.
Hon ville göra det senare, efter frukost.
 
Av frukosten åkte endast ett par, tre tuggor ner i magen.
Därefter suckade den tappra uppgivet och lade sig i soffan.
Inte heller nu ville hon klä på sig. Även om hon ville gå till skolan.
Den lilla tappra ville ha hjälp med att klä på sig. Något som annars aldrig händer.
 
Kläder kom på och flätor gjordes.
Men när det kom till tandborstningen rann tårarna.
 
 
– Ja´ orkar inte mamma…
 
 
Den lilla tappra grät. Förtvivlat.
Så som man bara gör när man vill så mycket men orkar så lite.
Vi avbokade taxi, messade fröken Å och när hon svarade och sade att de alla längtar efter Hedvig – då grät hon ännu mycket mer…
 
Vi har kramats och pussats.
Öppnat en guldmedalj av godaste choklad fast det bara är tisdag.
Och lilla H har varit hos mormor och morfar en stund när mamman var på möte.
 
Hon har också varit hos doktorn som nog inte tycker att hon ska springa Göteborgsvarvet på fredag.
Men som också tyckte att hon gott kan gå varvet om hon vill och är frisk.
Till slut sade att han att Hedvig är välkommen tillbaka på torsdag för nytt stick i fingret.
 
Så klart är mamman väl medveten om att det här är peanuts. Inget att gnälla över.
Det finns mängder av människor som har det mer ledsamt, som är mer oroliga och mer ledsna.
Mamman vill inte alls göra Hedvigs vad-det-nu-är till en stor grej. Egentligen.
Men när man är i det, när man ser alla tårar, all orkeslöshet på den piggaste av pigga, då gör det lite ont i hjärtat – även om andra har det tuffare…
 
Vi torkar tårar och snor, oroar oss och försöker samtidigt få ihop livspusslet.
Och, vi skänker många, många varma och medkännande tankar till alla som kämpar för sina barns skull.
Kämpar på riktigt menar jag då…
 
 
 
Vi gör ett nytt försök med skola imorgon…