Ett enda svar…
 
… en gest…
Som betyder.
 
Gång på gång slås jag av att det finns så fina människor.
Lika många gånger slås jag av hur sårbara vi är.
I den här familjen, och i andra familjer.
Sårbara för att vi blivit varse att genuin godhet inte alla gånger är förbehållet alla.
Oftast. Absolut. Och verkligen.
Men det är ändå så att vi åkt på några smällar som gör att vi inte tar godhet för given.
Smällar som gjort oss medvetna om att alla inte gillar olika.
Märkligt i sig eftersom vi alla är olika, kan jag tycka.
Jag har svårt, väldigt svårt, att förstå varför vi inte alla bara kan vara goda.
Framförallt mot allas våra barn.
 
Så flyttade vi då. För drygt ett halvår sedan.
Vi lämnade flera fina grannar. Som vi saknar.
Vi lämnade också sårande blickar och lika sårande förlöjligande skratt.
Vi bestämde oss för att det där tar vi inte mer. Framförallt ska vackra lilla H inte behöva ta det mer.
Stumms av förvåning över att föräldrar inte ser hur deras barn beter sig, bestämde vi oss för att flytta. 
 
En chansning, javisst.
Tänk om det skulle bli likadant här?!
Tänk om lilla H inte skulle få vara med barnen här heller!?
Om de även här skulle syna henne från topp till tå, fnissa och vända ryggen till!?
Vi visste inte. Men det blev inte så.
 
Av sex familjer är vi tre som hittills flyttat in.
VI.KUNDE.INTE.HAFT.BÄTTRE.GRANNAR.
 
Men jag tror inte de förstår.
De förstår inte vad de gör som i våra ögon är så fantastiskt.
De gör sådant som kan tyckas självklart, men som för oss – och för lilla H framförallt – inte varit självklart.
Som när den ena grannfamiljens tonårsson gör en Cola-sluss och ger till Hedvig en fredagkväll. Och dessutom gör en till – en stor – bara för att hon är sjuk och har gått till honom och sagt hur himla god den första var. Jag tror inte de inser vad det betyder för mamman och pappan som liksom får svälja en klump i halsen för att vi blir rörda av omtanken…
 
Eller som när andra grannpappan plötsligt tänker sig att hänga en tvätt ute i solen, och jargongen mellan lilla H och grannpappan går:
 
 
– Jens! Ska du hänga tvätt?
 
– Ja! Det ska jag Hedvig!
 
– Ska ja’ hjälpa dig?
 
– JAAA! Jättegärna! Vill du det?
 
– Japp! Det vill ja’ gärna Jens!
 
 
Så skuttade hon dit, hängde tvätt för det vilda, tyckte grannfamiljen hade vackra kläder och fick själv idel beröm av grannpappan som gärna tog emot hjälp av just lilla H.
 
För att hon är just lilla H…
 
❤️
 
 
En gest, ett svar som betyder mer än de förstår…