En slentrianmässig…
… fråga…
Men ack så viktig.
Den ställde jag imorse. Igen.
– Vad vill du ha till frukost Hedvig?
– Ähum… Ja’ tar Wallenbergare ja’!
Nej, jag är ingen supermum som slängde ihop denna utsökta rätt i ett huj.
Men jag hade gjort ett tappert försök igår kväll, att för första gången i mitt liv laga just Wallenbergare.
Gott blev det. Väldigt gott. Varför jag blev sugen på det bara så där och hux flux är ett mysterium.
Wallenbergare är inte vad jag räknar till mina favvorätter, men jag blev så himla sugen på just det.
Lilla H bara älskade det!
Hon åt och åt och åt. Och åt.
Hon åt mer än jag.
Sedan blev Hedvig så mätt att hon landade i soffan med någon sorts matkoma.
Men så imorse, när frågan om frukostönskemål dök upp, strålade ögonen när hon kom på att det faktiskt fanns Wallenbergare kvar. Lite mer lagom storlek på intaget idag. Mer energigivande än ”matkomeaktigt” tänker jag.
Det bästa idag kan vara att det finns kvar till måndagens frukost också…
❤️
Hedvig + Wallenbergare = matkoma…