… men rolig dag…

Onsdag.

 

Där vi far fram och tillbaka till örondoktorn och lilla H inte förstår alls varför vi måste göra det när hon ändå hör så bra. Och det kan man ju faktiskt fundera på. Jag försöker förklara att det ändå är bra att ha koll på de yttepyttiga små öronen, att det är ganska vanligt att man får nedsatt hörsel om man har Downs syndrom och så. Då tycker Hedvig att det är ännu konstigare att vi måste åka till örondoktorn eftersom hon har Downs syndrom men faktiskt hör jättebra. Just därför finns faktiskt ingen anledning alls tycker hon. Allt detta babbel i bilen trots att hon faktiskt tycker det är toppen att gå till örondoktorn och alla möjliga andra läkare – så länge det inte gör ont.

 

Hedvig landar på träslöjdslektionen och jag på redaktionen.

Detta fantastiskt roliga ställe där jag trivs som jag aldrig tidigare trivts på en arbetsplats.

Också där lite kaos mitt i all ordning och reda: en ny tidning att gås igenom, samtal att ringa – allt blandat med väldigt många skratt. Och mycket kaffe. Alltför mycket.

 

Solen tokskiner över havet då vi kommer hem.

Den skiner och fortsätter skina drygt en timme till.

Det går att ana våren i ljuset och liksom alla andra vårar är känslan så euforisk att man kan tro att man aldrig tidigare sett vare sig solen eller ljuset. Jag förvånas över mig själv – denna våren också.

 

Sedan bubblar och babblar yngsta lilla hjärtat om att jag är en mammakäring, och jag undrar vart hon hittat ordet. Jag får veta att bästis-Emil sagt att man inte får säga kärring men att man får säga käring för det är fint. Då kan man plussa ihop det fina ordet med mamma säger hon, den lilla loppan.

Hon smäller i sig två korvar med bröd i ett nafs innan träningen, hävdar att hon är en Clumsy Ninja och påminner mig om att jag lovat henne en liten, liten bit kladdkaka efter maten. Det lovade jag visst imorse efter att hon försökt övertyga mig om att hon nog egentligen behövde en kladdkakebit till frukost, och jag inte höll med.

 

En träning och x antal mål och ännu fler fällningar senare fixar jag kvällsmat och vänder ryggen till en sekund. Så stor är lilla H ändå numer, att man kan vända ryggen till ganska länge utan att något heltokigt händer. Men ikväll gick det fort, om än att det var ganska harmlöst.

Jag vänder ryggen till, för att sedan vända tillbaka med osthyveln i högsta hugg.

På osten är ett bett taget. Ett gigantiskt bett!

 

Jag kan svära på att det inte var där nyss och tittar på Hedvig för att få en förklaring.

Hedvig kan dock inte förklara för hon har hela lilla munnen proppfull – av ost.

Hon skrattar så hon viker sig och hasplar sedan ur sig att det nog ändå var en känguru som hade gått loss på osten. Och alla småhål som liksom finns där mer naturligt, dem hade minsann Ebba fixat då hon småätit av osten.

 

Ebba & kängurun

Här hemma i köket.

Det kunde blivit en bra story.

 

Mitt i allt skratt och flams och fniss och ostmumsande säger jag att hon verkligen är en knasboll och en tokfia men en alldeles underbar sådan. Hedivg säger, medan lite ost trillar ur munnen, att det vet hon redan.

 

 

 

❤️