Efter att ha varit alldeles…
 
… kolossalt osams…
På söndagskvällen.
 
Så där så det sitter i, och sitter i.
Och man bara vill att det lilla hjärtat snart ska vakna snart igen, så att man kan pussas lite till och bedyra varandra den eviga och villkorslösa kärlek vi har ändå. Nästan så att man skulle vilja gå in i hennes rum och liksom väcka henne. Så satt det i. Det onda från osämjan.
 
Fast vi hann bli vänner.
Jag vägrade läsa god-natt-saga, det gjorde jag.
Jag läser inte saga för någon som kallar mig det ena värre än det andra.
Men vi pratade och redde ut, gosade och pussades.
Och jag sjöng sången jag sjunger varje kväll.
Och jag höll i den varma, mjuka lilla handen i min.
Och jag låg kvar där med den lilla handen i min långt efter att hon somnat.
Tårarna rann och det onda från osämjan satt i.
 
Så mitt i natten när lilla trollungen kom insläntrande lyfte jag på täcket. Som jag gör varje natt.
Och som alla andra nätter kurade den lilla kroppen ihop sig intill min, och trollungen viskade:
 
 
– Hej mamma. Nu kommer ja’…
 
– Hej hjärtat, du är efterlängtad.
Jag älskar dig…
 
– Ja’ älskar också dej mamma…
 
 
Morgonen kom och som alltid på morgonen var trollungen en solstråle.
Av det onda från osämjan fanns inget.
Kaffe och ”kall varm mjölk” i sängen.
Skutt ner i köket långt före mamman som prompt måste bädda först.
När mamman väl kom ner stod det älskade lilla flickebarnet och bredde smörgås – till mamman.
 
 
– Ja’ för frukost till dej mamma, så gör du frukost till mej!!!
 
❤️
 
 
Av det onda från osämjan fanns inget…