Alltså…
 
… hon har blivit större…
Äldre.
 
Det slår mig då och då.
Inte bara i dagar och år, utan också i förstånd och insikt.
Som alla barn. Så klart.
Fast ändå inte. Lite mer långsamt liksom. 
Då blir det så tydligt.
Klivet framåt.
 
Igår.
Då susade äldsta hjärtat, yngsta hjärtat och jag till Kolmården.
Mellanhjärtat var hemma och ”genomled” riskettan. Pappan var hemma på jour. Sjöräddningsjour.
Egentligen var det inte Kolmårdens zoo & djurpark som var grejen.
Det var Bamses värld.
 
Bamses värld som lilla H sett tv-reklam om hela våren.
Som hon så gärna velat åka till.
Som hon själv (jo, det är sant) googlat upp och läst på om.
Mamman och pappan har tagit det hela med en klackspark och med en tanke om att ”det går över”. 
 
Det gick inte över. 
Hedig har googlat och googlat, läst på och läst på ännu mer.
Så vi åkte.
Igår.
 
Klockan sex susade vi iväg, frukost i bilen och pirr i magen.
Hedvig bara älskar sådana upptåg.
Vaken sedan klockan fem och hela vägen dit.
Efter långt köande för biljetter gick vi direkt till Bamses värld.
Åkte Skalmans bilar men inget mer eftersom lilla H tyckte de andra attraktionerna verkade livsfarliga.
Vi stod i en lång, lång kö för att krama Bamse och Lille Skutt. Två gånger.
Jag tror minsann det var värt varenda sekund.
 
Så teater.
Bamse och tårttjuven.
Teatern som för vissa var dagens höjdpunkt.
Där Reinhard Räv minsann stal en tårta.
Med en sensmoral om att man blir snäll om man får vara med
Och att alla minsann ska få vara med.
Att ondska och illvilja kan övervinnas med välvilja.
Gott.
 
Dags för sälshow och lilla H ber på vägen dit om att få popcorn.
Jag svarar att visst får du det OM det finns. 
Jag är inte säker för jag ser bara glass, godis och kaffe.
 
– Joo, det finns!
Ja’ har sett på internet! Brevid sälshoooowen!
 
Och visst fanns det popcorn!
Bredvid sälshowen! 
Precis som hon sade.
Imponerad.
 
Vi åkte linbana.
Vi satt på första parkett på delfinshowen.
Och vi gick rakt förbi alla gigantiska köer.
Jo, för det var gigantiska köer.
Vid 14-tiden stängde parken.
13 000 besökare och rekord.
Inga fler besökare fick komma in.
 
Men, vi gick som sagt förbi alla köer.
Jag är, efter snart elva år, inte helt bekväm med det men det är så det funkar.
Är man i behov av ledsagare så är slippa-stå-i-alla-långa-köer en av fördelarna.
För en annan nästan 11-åring kan man förklara att vill du åka/göra detta så får vi stå en timme i kö. Då kan en annan nästan 11-åring välja. Är det värt det eller inte? 
Med lilla H går det inte.
Hon fixar inte köer av den digniteten.
Hon bryter ihop och allt det roliga blir ledsamt.
 
Men inte igår.
Inte på Kolmården.
Här kunde vi kliva förbi.
Få tillträde till allt roligt innan tårar och frustration tog överhand.
Alltså, Hedvig vet inget annat men Ebba och jag var alldeles tagna av tacksamhet.
 
 En av höjdpunkterna för mig var när någon plötsligt står framför mig med armarna utbredda och tjuter av lycka!
Där stod plötsligt, fina, fina Anna med familj.
Som jag inte sett på flera år.
Som jag, utan att känna henne särskilt väl, tycker så himla mycket om! 
Så stod hon där. 
Med famnen öppen.
 
De hade åkt från Uppsala och vi från Stenungsund. 
Hennes lilla fina, vackra, livskraftiga och allra bästa Stella! 
Som vi pratar om och tänker på mest hela tiden. 
De var där.
 När vi var där.
Liksom.
 
Men så var det där med stora lilla H.
Som blivit så himla stor.
Som inte en enda gång under dagen sprang ifrån oss.
Fast hon brukar just det. Springa ifrån.
Inte för att vara dum, eller ens för att just sticka.
Mest för att hon blir ivrig.
Men inte igår.
 
Hon har blivit stor.
Visst hoppade hon jämfota av lycka.
Men hon hejdade sig, pekade och berättade vad hon ville springa till.
Så att vi kunde springa med.
 
Många gånger under dagen stannade hon upp. Tittade Ebba och/eller mig i ögonen och sade saker som:
 
 
– De’ här är faktiskt en väääälig’ rolig da’!
 
och:
 
 
– Det här är bästa dagen ja’ vet!
 
och en himla massa andra fina och för mammahjärtat värmande saker.
 
 
Hon har blivit stor minsann…
 
❤️
 
 
Lilla H…