Livet är en blandning av sött…
 

 
… och salt…
För oss alla.
 
Så är det bara.
Min svärfar sade ofta att summan av kardemumman är densamma för oss alla.
Det vill säga att vi alla har ok att bära, att vi alla får vår beskärda del av glädje och sorg.
Livets ryggsäck fylls på med händelser, känslor och sinnesstämningar under livets gång.
Från tidig barndom och så länge man lever tänker jag mig.
 
Vissa saker är lättare att göra sig av med, att kasta ur ryggsäcken. Så att man slipper bära omkring på dem. Andra är svårare. Svårare för att man inte kan, törs eller vill prata om dem.
Sakerna som har hänt, som sagts, som gjorts.
 
Hur gör man om ingen frågar hur en händelse eller ett skeende har påverkat en?
Om andra väljer att inte prata om det, och därmed tystar ner saken. Som om ingenting hade hänt.
Hur gör man om andra, de som inte vet, plötsligt ställer frågor? Frågor man inte var beredd på.
 
Man kan släta över, prata bort.
Man kan till och med ljuga. För att det är lugnast så.
Det kan till och med vara bäst så. För vissa. Inte för alla. Kanske inte för en själv.
Livet är hyfsat komplicerat emellanåt. Och förljuget kan jag tycka.
Vi bär alla på små hemligheter. Stora för vissa, ringa för andra.
Jag skulle tro att det är det som kallas för familjehemligheter.
 
Vad är det som är så farligt med att prata?
Att berätta hur det är, vad som har hänt, och framför allt hur det känns.
Jag lägger mig vinn om att prata med mina barn. Särskilt om känslor.
Känslor kan aldrig vara fel. Känslor bara är, och känslor ska tas på allvar.
Även mina barn har varit med om tråkigheter under deras hittills korta liv.
Jag vill veta hur de tänker kring det. Och jag vill veta hur de mår. Innerst inne.
 
Jag vill inte att mina barn ska bära på hemligheter de inte vill bära på…
 
 
 
Det borde gå att prata om allt…