… en kopp te…

Och lugnar ner mig.

 

Jag har alldeles nyss varit farligt nära vansinnets brant.

Monstret hälsade på hastigt.

Ungefär vid tandborstningen gjorde hon sitt intåg med full kraft.

Helt oväntat eftersom den trallande solstrålen varit här hela dagen.

 

Så fruktansvärt provocerande, irriterande och förargande!

Dessa otroligt dryga och tykna svar som ramlar ur den annars så perfekta lilla munnen.

Dess svordomar som haglar likt piskrapp vid minsta motgång.

 

 

Notera att med minsta motgång menas till exempel att någon frågar hur monstret mår, hur hon haft det i skolan eller – ve och fasa – vänligt berättar att maten är klar.

 

Motgången ikväll berodde på att jag med vänlig stämma, jo faktiskt, bad den som jag trodde var solstrålen att hålla över handfatet nästa gång hon skulle lägga på tandkräm på tandborsten. Så slipper innehållet från halva tuben rinna från handfaten, ner över lådorna för att sedan droppa på golvet…

 

 

 

 

Alltså, nu har vi ignorerat, vi har pratat, vi har blivit arga, vi har bönat och bett, vi har förklarat 

– men INGENTING hjälper!!!

 

 

Så ikväll, nära vansinnets brant röt jag, igen, att nu får det vara slut, nu tar vi andra inte det här mer, hädanefter kommer jag att bli skvatt galen (för det ogillar ändå monstret) varje gång jag får ett dumt, elakt, drygt eller tyket svar. Jag kommer bli så arg att det vill hon inte veta av. Sade jag.

 

För säkerhets skull lade jag till att jag minsann också tänker be pappan att bli lika komplett galen varje gång han drabbas av dessa oförrätter. Så ska vi väl se om inte det kan få stopp på dessa dumheter.