… har hon bett om havrekuddar till frukost.

Med fil.

Hon, som annars helst äter potatisbullar med lingonsylt till frukost.

Eller potatismos, köttbullar och lingonsylt för den delen.

Som aldrig tyckt om flingor. Inte heller yoghurt eller fil. Och knappt inte ens smörgås. Ytterst få sorters bröd kan passera genom hennes lilla smultronmun. Helst då onyttig, vit baguette med väldigt mycket smör på. Det vägrar jag att servera till frukost. Bara någon gång då och då kan jag gå med på det, som lite lyx. 

Vi har inte haft havrekuddar hemma på länge.

Förresten heter det Havrefras upplyser jag som familjens ordpolis. Havrekuddar muttrar lilla H, aningen småsur och diskussionen har ebbat ut. Man måste välja sina strider tänker jag, och dessutom kan jag ju överbevisa henne när paketet väl står på bordet.

Nu står det på bordet och den rara lilla flickan vidhåller att hon vill ha havrekuddar och fil. Hon säger till och med att hon äääääälskar havrekuddar och fil. Precis som pappan älskar Kalles puffar, säger hon. Jag tror henne inte men serverar henne enligt önskemål och tänker att det ändå vore bra smidigt om det faktiskt var så att hon plötsligt älskar havrefras och fil. Just det, havrefras heter det, säger jag och vi läser tillsammans på paketet.

Snopen över att mitt försök att överbevisa henne inte gick hem, tittar jag nyfiket på henne då hon faktiskt stoppar in en stor sked havrefras och fil i munnen. Pappan tittar också och vi vet inte riktigt hur detta ska sluta. Hedvig äter en tugga, skiner med hela lilla ansiktet och säger igen att hon ääääälskar havrekuddar och fil. Några tuggor till mumsar hon ivrigt i sig. Pappan och jag försöker verka oberörda av denna i huset nya händelse, och äter vår frukost i godan ro. Plötsligt, efter kanske tre, fyra tuggor, skjuter Hedvig tallriken ifrån sig. Bestämt.