En solskensdag…
… och Hedvig vill att det blir vår…
För i vår är Ebba hemma igen.
 
Lilla Ebba som precis påbörjat sitt livs resa och som har så oerhört mycket mer kvar att uppleva innan hon kommer hem. Som vi saknar så det gör ont, men som vi mest av allt gläds med och njuter av alla glada trallande sms och uppdateringar vi får. 
 
Det blir vår. Tids nog.
Det har jag sagt till lilla H, och det har jag sagt till mig själv.
 
Idag hade vi en föraning av våren i alla fall. 
Lilla H hittade en mask. Eller en larv. Fast ändå en mask om Hedvig får bestämma. Punkt slut sade hon, och byggde en liten grop åt masken eller larven att bo i. Det är ju mysigt med någonstans att bo, menade hon. Och jag höll med.
 
Julen är bortstädad och det med väldigt stor frenesi,
Så stor att mamman för ett ögonblick på allvar tänkte sig att putsa de hiskeliga fönstrena, men sedan kom på att man inte ska putsa dem just när solen skiner på dem. Puh…
 
Huset fullt av grannbarn.
Ett, två, tre och fyra barn på besök på en och samma gång.
Lilla H är inte bortskämd med lekkamrater och ibland vet hon inte riktigt hur hon ska tackla denna nya ynnest. De gångna veckorna har hon ofta, alltför ofta, sagt nej när de nya fina lekkamraterna plingat på för att leka. Mamman och pappan har känt, och känner sig, stressade över detta nej-sägande. Över att lilla H inte riktigt förstår och förmår att ta vara denna nya vardagslyx. Tänk om de tröttnar, oroar de sig. Tänk om de slutar att komma? För att lilla H ofta säger nej. Det vore en mardröm.
 
Så mamman och pappan bestämde sig för att prata med Hedvig. Prata om lyxen av att ha plötsligt ha fått fyra nya fina, jättefina, lekkamrater. Prata om vikten av att vara en god kamrat, om att inte alltid säga nej, om att våga prova, om att bara säga nej när man verkligen inte har lust att leka. För det har man ju inte alltid. Så klart.
Som alltid tycks Hedvig förstå resonemanget där och då. I stunden liksom. Inte alltid fungerar det i praktiken. Inte på en gång. Mamman och pappan försöker att inte stressa upp sig, men rädslan att vårt fina lilla hjärta än en gång ska bli utan lekamrater gör sig påmind…
 
Men det fortsätter att plinga på vår dörr, och lilla H säger oftare och oftare ja till att leka. Vi jublar inombords och hoppas, hoppas att vänskapen ska bestå. Att säga nej på förmiddagen för att man inte har lust, kan göra att man säger ja på eftermiddagen för att man längtar efter lekkamrater. Längtar och övervinner någon känsla vi ser hos lilla H, men som vi inte riktigt kan sätta ord på. Kanske en känsla av osäkerhet, vi vet inte…
 
Så har vi också fått fantastiska grannar, stora som små.
Grannar vi tyckt mycket om från första början.
Som är varma och genuina. Som involverar lilla H som självklar och ja, jag vet att det är hemskt att vi ens ska resonera så. Men efter många smällar och bedrövelser vet vi att älskade lilla Hedvig inte alls är så självklar för alla. Varken för stora eller små.
 
Vi har turen att ha fått grannar som pratar med Hedvig, inte över huvudet på henne. Hälsar på henne innan de hälsar på oss andra. Vi har haft turen att ha fått grannar som ser Hedvig – och det betyder mer än något annat. För oss, men naturligtvis mest för Hedvig själv.
 
Hon sig omtyckt och sedd,  och hon tycker om tillbaka.
Som när grannpappan Jens kom in tidigare ikväll och dialogen går:
 
 
– Heeej Hedvig!
 
– Hej Jens! 
 
– Mår du bra?
 
– Aaa…
 
– Har du saknat mig då?
 
– MYCKET!!!
 
 
❤️
 
 
Mammans och pappans hjärtan smälter…