… för lilla H att samla mod…

Det var igår.

 

Idag har vi bott i vårt nya hus i prick 80 dagar.

Men det var som sagt igår det hände.

Det var igår lilla H tog mod till sig.

 

Hon, lilla hjärtat, som sannerligen inte är bortskämd med små lekkamrater på fritiden

Sådan slöseri med kompisskap tänker jag ofta. Hon är ju en så omtyckt kompis i skolan.

Visst kan hon vara knölig och gnällig och tråkig och arg och sur och dum mot sina kompisar. Ibland.

Men det är väl alla ibland? Men mest är hon glad och rolig och sprallig och tokig och busig – och snäll.

 

Vid nya huset bor det nya grannar.

Dessa båda grannfamiljer har en hoper små barn vardera.

En hoper små rara barn som gärna tittar in hit för att leka med Hedvig.

Jag tror, att om man inte varit med om att ens eget lilla hjärta inte blir inbjuden till lek fast lek pågår, då tror jag inte det är så lätt att föreställa sig ledsenheten som sköljer över en. Likt en flodvåg. Det är med det som så mycket annat, man måste nog uppleva det för att förstå.

 

Vi kan se att Hedvig inte alltid vet vad hon ska göra med all denna plötsliga kamratskap, all denna lek som erbjuds. Ibland blir hon nästan arg när det ringer på dörren. Det tycker jag är svårt. Som förälder vill jag allra helst att hon bara ska öppna sin dörr och leka och leka. Det funkar inte så. Så klart.

 

Inte vill man alltid leka. Hur roligt det än är.

Ibland vill man vara ensam, kanske ifred.

Ibland vill man bara vara hemma med sin familj.

Slappa i soffan eller ja, bara vara vi…

 

Så klart är det okej!

Vi pratar mycket om det med Hedvig.

Att det är helt okej att säga nej. Men att man inte ska säga nej av bara farten.

Att det kan vara bra att känna efter: vill jag eller vill jag inte leka? Hur sugen är jag på att leka just nu?

Det kan också vara så att det plingar på dörren, Hedvig vill inte leka och hon muttrar när hon stampande går mot dörren. Så öppnar hon dörren och där står en glad liten Tuva och en lika glad liten Ville. Då svänger alla känslor i Hedvigs kropp, hon blir alldeles jättelycklig och ber dem komma in. Att känslorna och tankarna kan ändras bara för att man blir så glad av sina kompisar – det pratar vi också mycket om.

 

Hedvig har vågat sig på att leka hemma hos Tuva och Ville också. Flera gånger.

Plötsligt när de är här och leker kommer de på att de ska knalla över till andra huset. Då gör dem det, Hedvig är glad och förväntansfull. Ibland när de leker ute öppnas dörren och en snorig rödkindad Hedvig undrar om hon får gå in till Tuva och Ville och leka. Då faller det sig liksom naturligt tänker jag. Att man går än hit och än dit.

 

Men Hedvig har inte vågat gå och ringa på deras dörr för att fråga om de kan leka. Aldrig.

Det har liksom inte ens funnits i Hedvigs tankebanor. Jo, att hon vill. Men inte att hon skulle våga.

Igår hade Tuva och Ville hela huset fullt med gäster, däribland flera barn. Hedvig var med dem ute en stund på förmiddagen men valde sedan att komma in. Flera gånger under dagen såg hon att det var många barn i huset bredvid och jag klurade lite på om och när hon skulle fråga mig om hon fick gå över. Eller var det kanske så att hon anade att man inte stör om någon har gäster? Jag vet inte.

 

Men rätt var det var, sen eftermiddag, hoppar hon upp ur soffan och frågar om hon får ringa på Tuva och Ville.

Lite ställda blev vi, pappan och jag. Det måste jag erkänna. Är det okej när någon har gäster? Vi beslutade oss för att fråga kan man alltid. Så har vi sagt, grannarna och vi. Så vi sade att visst får Hedvig ringa på och förklarade samtidigt att det kan hända att hon får ett nej då de har gäster. Hon trallade när hon svarade att det visste hon minsann redan.

 

På med gummistövlar för att gå de ynka stegen til grannens dörr.

Tvekande vände hon sig om, tittade på mig och sade:

 

 

 

 

 

 

Hedvig stod kvar, och stod kvar.

Då ser de henne. Genom fönstret ser de henne och vinkar glatt att hon ska komma in!

Tuva och Ville springer mot dörren för att öppna och välkomna en leksugen och lite blyg ny kompis.

 

 

♥