I alla år har vi haft…
 
… en stämningsfull Lucia…
Inte i år. Igår.
Jo, stämningsfull så till vida att vi hade det mysigt.
Men den vackra lilla Lucian som alltid skridit genom huset, och den ursöta lilla tomtenissen som trippat fram, de lös med sin frånvaro. Helt och hållet. Så även lilla H, vilket var lite otippat.
Jag tror att söndagen gjorde sitt till. Det var liksom på ”fel” dag.
Och att de inte hade någon traditionell julfest med luciatåg i Hedvigs klass.
 
Gärna, gärna ville hon vara Lucia även i år.
Jag sade att vi ordnar väl ett litet luciatåg här hemma.
Skönsång, lingonris, krona, lussekatter, pepparkakor, glögg och julmust.
Gärna, gärna ville Hedvig det.
 
Så kom söndagen.
Vi strosade länge i pyjamas.
Spelade fotboll i solskenet, köpte någon julklapp, gjorde läxor och lite till.
Kronan klädd i vackert lingonris sedan flera dagar.
Mörkret föll, jag tände tredje ljuset och rustade för mysigt luciafika.
Då kom det.
 
 
– Nä, ja´ vill inte ja´.
Ja´ kan vara Lucia en annan dag.
 
 
Där stod hon, i sin älskade Messitröja, och bara vägrade.
Men, frågade jag, ska vi inte släppa ut ditt vackra hår, ta på det nystrunkna linnet och den fina kronan?
Men nej. Fotbollstjejen i familjen ville fika. Inte lussa.
Så så fick det bli.
 
I ungefär sju sekunder tog hon på sig den klädda kronan.
Med andra ord hade jag ungefär sju sekunder på mig att ta en bild.
Gott var det. Mysigt hade vi.
 
 
Stämningsfullt…?
 
 
 
Tja, faktiskt.
På ett annat vis än tänkt…