Om man bor så nära havet…
… att man ständigt hör dess brus…
Väldigt nära.
Då vill lilla H och mamman plocka snäck- och musselskal mest hela dagarna.
Pappan undrar förfärat vad vi skall göra med dessa ofantliga mängder skal.
Vi ser inte problemet utan fortsätter plocka.
Vi fyller skålar, vi fyller krukor.
Vi gör fint lite här och lite där.
Lilla H har en egen liten samling på altanen.
Hon säger att det är hennes vackra skatter.
Utöver snäck- och musselskal finns där en och annan glittrig sten.
Kattguld sade vi när jag var liten, säger man ens så idag?
Men, så är det fler som tycker om snäck- och musselskalen.
Inte av samma anledning som lilla H och jag, men ändå.
En vårtrött spindel har helt sonika klivit i skalet för en tupplur.
En vårtrött spindel som visade sig vara ganska stor då den vecklade ut alla sina ben.
Hujedamej.
Instinktivt ville jag skaka ur den ur skalet och liksom schasa iväg den.
Sedan fick jag skuldkänslor över mina oartiga tankar och bad pappan lägga ner skalet igen.
Jo, för det var pappan som gjorde upptäckten, och pappan som lyfte upp skalet för att se om den levde.
Hujedamej.
♥
Kanske har den lommat iväg imorgon…
åh vad jag önskar att jag fick vara där, med er, och plocka snäckor på stranden….
Stor kram till lilla H och dig