… och mamman summerar veckan…

Rätt jobbig.

 

Faktiskt.

Brukar inte säga så.

Fast jag emellanåt tycker att veckor är jobbiga.

Somliga mer än andra. Så klart.

Jag brukar bita ihop, och inget säga.

 

Den här veckan har jag bitit ihop, men nu säger jag det:

Veckan har varit skitjobbig!

 

Extremt mycket trassel med Hedvigs taxiturer.

Av fem dagar har hon kommit försent fyra.

Jag har mailat, ringt, försökt vara pedagogisk, fått sammanbrott, skällt, kört ett combatpass och därmed lugnat ner mig, fått nog, tagit det till högre instans, skällt ännu mer, fått fler sammanbrott, sprungit en mil och igen fått lite lugn inombords, blivit galen igen och igen och…

 

Jag har slitit med mitt examensarbete, hatat InDesign, fått sammanbrott på samma program, älskat InDesign, känt mig smått euforisk över detta program, lämnat in ex-jobbet, väntat på respons, väntat ännu mer, varit nervös, varit skitnervös, faktiskt, väntat ännu mer på respons, och lite till, blivit ännu mer nervös.

 

Pratat livet med en av de allra finaste.

Pratat, klurat och funderat över varför så mycket är svårt i livet.

Gör vad jag kan för att hjälpa någon som förtjänar att må allra bäst.

Grubblar ännu mer. Oroar mig. Pratar. Lyssnar.

 

Blivit mer taxigalen.

Bråkat ännu mer.

Sprang en mil till.

 

Fått respons av exjobb.

Blivit glad av respons.

Fått bra respons. Småändringar.

En och annan synpunkt som jag till fullo håller med om.

Men som jag av platsbrist själv valt att utelämna. Helt okej.

Mitt examensarbete står inte och faller med det.

 

Så kommer mitt äldsta lilla hjärta hem på måndag!

Efter fyra månadet!

Helt galet!

 

Trodde inte det skulle gå att vara åtskiljd från henne så länge.

Men det gick. Det gick för att vi haft nästan daglig kontakt och för att hon förmedlar sådan otrolig glädje från andra sidan jorden. Det gick för att hon lever sin dröm och det är precis det en mamma vill; att ens barn lever sin dröm. Jag har längtat, jag har fällt en och annan tår, jag har öppnat hennes garderob och snusat på hennes kläder där doften sitter kvar. Och parfymen! Hennes parfym som står kvar, den har jag norpat lite av då och då – bara för att känna doften av henne. En av mina tre små…

 

Dessutom fyller nästa lilla hjärta 18 år dagen efter att syster kommer hem.

18 år, en milstolpe, en glädje, en oro, en rädsla.

Så mycket man äntligen får lov att göra.

Så mycket man plötsligt måste göra.

En stor dag oavsett.

Herre Gud, han föddes ju nyss.

Tänker jag som så tydligt minns första gången våra blickar möttes. 

Ett av de ögonblick man minns som bäst!

 

Så sitter jag här.

Fredag eftermiddag.

Eller tidig kväll om man så vill.

Pappan susade nyss förbi på havet i Sjöräddningsbåt, på väg till övning.

En av de tre finaste i världen och jag skall äta sushi.

Lilla H älskar inte sushi och har önskat potatismos, köttbullar, gräddsås och lingon. 

Så klart.

 

Jag ska resa mig från min soliga plats vid havet för att skala potatis och trilla köttbullar.

Detta samtidigt som jag – igen – summerat veckan som extremt jobbig.

Men också extremt lärorik, fin och bra.

Sammanfattningsvis.

 

❤️