… vad skulle vi ogilla då…?

En örsnibb?

 

En örsnibb som inte är stöpt i exakt samma form som din.
Eller en näsa, aningen längre eller kortare än din egen. 

Kanske skulle vi ogilla att någon tycker mest om filmjölk, medan du själv föredrar youghurt. Eller tvärtom.

Att katter får någon att nysa hejdlöst av allerigi, medan du kan borra ner hela näsan i den mjuka pälsen.

Skulle vi tycka illa om någons yrkesval även om det säger sig självt att alla inte kan ha samma yrke?

 

Hur skulle det bli? Hur skulle det gå?

 

Det skulle bli katastrofalt och det skulle gå käpprätt åt skogen.

Vårt samhälle skulle stanna, hela världen skulle stanna, om vi alla var lika.

Var och en som fötts till denna jord drar nämligen sitt strå till stacken.

Kanske gör inte alla det på det vis du gör, men de gör det.

Huvudsaken måste ändå vara att var och en gör efter förmåga?

 

Oavsett hud- hår- eller ögonfärg behövs du.

Oavsett etnicitet, sexuell läggning och kön behövs du.

Oavsett funktionsvariation behövs du.

Du behövs och du bidrar på ditt sätt.

Det gäller alla.

 

Vad världen inte behöver är cynism, ondska, främlingsfientlighet, homofobi och total brist på empati.

Världen behöver mer överseende, tolerans, godhet och kärlek.

 

Jag mötte en kvinna för snart fem år sedan, Emmamaria. Hon lever i Danmark och vi träffades på Kanarieöarna. Emmamaria kom fram till mig, lade sin hand på arm och sade att hon tycker att jag har en underbar dotter. Hon berättade att hon har en lika underbar son. Också han med en extra kromosom. Han har Downs syndrom. När Emmamaria förstod att jag och min familj lever i Sverige hade hon tusen frågor. Mest kring samhällets syn på människor med Downs syndrom. Hon berättade att då hennes son föddes övervägde hon att packa ihop sin vackra familj och flytta till landet mellanmjölk. För att här finns mindre kyla och mer värme. Känslomässig värme.

 

Jag vet inte om det är så. Inte längre. Det känns som om vi för varje dag som går tar ett steg närmare ett mål som tycks gå ut på att skapa ett elitistiskt samhälle där alla ska vara stöpta i samma form för att bli accepterade. För att ens få existera.

 

Emmamaria delade en länk.

Den var till en dansk dokumentär, Död åt Downs, och jag skakar inombords efter att ha sett den.

Jag undrar så hur människor faktiskt kan tillåta sig att inte bli känslomässigt berörda, att välja att inte se det vackra i varje individ. Inte ens i det nyfödda lilla flickebarnet som är något av det sötaste jag sett. 

 

Jag ser på mitt yngsta lilla hjärta som bär på så oändligt mycket mer än på sin extra kromosom.

Hon bär på kärlek och lycka, på godhet och empati, på funderingar och slutsatser.

Hon bär på drömmar och mål precis som oss andra.

Hon skriver och läser, pratar engelska och kämpar med räkning.

Hon älskar sina läxor och vet att avgaser är dåligt för miljön.

Överväldigat konstaterar hon att både Messi och bältdjuret kommer från Sydamerika.

Hon hoppar jämfota av glädje över att marken nu täcks av gula och orangea löv, för hon vet och förklarar ingående, att när våren kommer då kommer också de nya små löven som är fulla av liv och de är gröna.

 

Hur ska det bli? Hur ska det gå?

Jag känner mig rädd.

 

 

 

♥