Visst kan jag se nyttan med…
 

 
… fosterdiagnostik…
Absolut.
 
Jag är ingen rabiat motståndare.
Framförallt kan jag se en poäng i att upptäckter som kräver omedelbar sjukvård vid födseln kan göras.
Tänk så fantastiskt om sjukvårdsinsatser redan är planerade. I de fallen kan fosterdiagnostik rädda liv.
 
Rädda liv.
Inte ta bort liv.
I Sverige har vi ett val som gör att vi kan välja bort liv.
Jag dömer ingen i den frågan. Jag vet vart jag själv står i samma fråga men understryker att jag respekterar alla och en vars beslut. Ingen annan än blivande föräldrar själva kan göra det valet. Att det finns situationer som gör att blivande föräldrar väljer att avsluta graviditeten, det har jag förståelse för. Inte heller tror jag att någon enda föräldrar väljer bort ett barn lättvindigt och utan sorg. Inte alls.
 
Det jag vänder mig mot med fosterdiagnostiken är det ständiga sökandet efter nya, enklare och mer säkra metoder för att hitta foster med Downs syndrom. Som om Downs syndrom vore det värsta som kan drabba ett litet barn eller för den delen hela familjen. Varför tror människor att livet blir en mardröm om de skulle få ett barn med Downs syndrom? Varför framställer många forskare, läkare och barnmorskor det så?
 
Någon sade till mig att jag måste försöka att inte ta det så personligt. Inte se det som en hetsjakt på människor med Downs syndrom. Eller som en vilja att på sikt utrota hela diagnosen.
Hur skulle jag inte kunna ta det personligt undrar jag?
Jag har ju lilla H.
Jag och resten av familjen har lilla H. Vi upplever henne varje dag.
Vi älskar henne över allt annat och vi är väldigt älskade tillbaka. Min familj vore fattig utan Hedvig.
Så säg mig, hur skulle jag inte kunna ta det faktum personligt, att en liten människa med Downs syndrom inte är är önskad i världen vi lever i…?
 
Jag vänder mig mot den enkelspåriga information som tycks ges till de föräldrar som väntar ett barn med en exta kromosom. Jag vänder mig emot att alla eventuella komplikationer som kan uppstå målas upp som en norm för hur livet med Downs syndrom kommer att bli. En läkare jag träffade då Hedvig var nyfödd sade till mig då jag var ledsen:
 
”Skit i vad okunniga människor säger Jessica! Inget barn drabbas av alla komplikationer. Hedvig kommer förmodligen drabbas av någon komplikation, men det har dina andra barn också gjort…”
 
Det han ville ha sagt var att alla barn, alla människor, drabbas av komplikationer någon gång – oavsett antal kromosomer. Han bad mig också att se det vackra i mitt lilla barn, och inte diagnosen. Ingen människa är sin diagnos.
 
Jag vänder mig också emot att vi idag har möjlighet att avgöra vem som bör sorteras bort.
Min uppfattning är att människor ”gömmer” sig bakom argument som till exempel att barnet ändå inte skulle få ett värdigt liv? Vem är jag att avgöra om någon annans liv är värdigt eller inte? Uppriktigt så känner jag mig väldigt orolig för hur framtiden kommer att se ut. Hur många av oss kommer till slut att kvala in i de kriterier som krävs för att få födas, för att få finnas till? Det är skrämmande…
 
Det är inte saker vi pratar om, det är människor…
 
 
 
 
 
Vi måste vara rädda om varandra…