Så, plötsligt har vi…
… 128 centimeter Hedvig i huset…
Hur gick det till?
Lilla H som annars växer så sakta har över sommaren vuxit fyra centimeter.
Fyra centimeter!
Det är ganska mycket på tre månader.
Mamman fick förklaringen till varför samtliga långbyxor plötsligt hänger på trekvart, och lilla H är mycket nöjd över att vara ett steg mot målet att bli så lång som storasyster…
❤️
128 centimeter Hedvig känns som alla andra centimetrar alldeles lagom..,
Veckans blogg går till så att jag varje veckar kollar in de bloggar som har "anmält sig" till veckans blogg och sen på fredagen ger jag en shotout till den som vunnit och så kan folk gå in och läsa den bloggen. <3
❤️
WOW – 128 cm!4cm längre = 4cm mer att älska <3
Puss
Exakt! Och ännu alldeles lagom ❤️
Puss
Stora lilla H Du är en mycket vacker tjej minsann…det kommer gå bra för Dig i livet!
Växer så det knakar gör du också!
Och vilka snygga glasögon 😉
Med en sån familj blir livet toppen, sån syster som du har också 🙂
Hälsar Gizze i Värmland
Vacker är hon, vår lilla solstråle.Och mallig över de 128 centimetrarna är hon också 😉
Jätte fin blogg du har!
Jag har just nu satt igång med veckans blogg sol startar 18:00 om du är intresserad att vara med
128 cm, det är precis så lång som jag också var när jag fyllde 10 år. 🙂
Nu som vuxen blev jag 156 cm om jag sträcker på mig.
Vad lustigt!Varje centimeter gör att man är alldeles lagom, där och då, tänker jag 🙂
Vilken fin blogg du har, härliga bilder och vilken söt lilla H. Jag har tyvärr inte kommit i kontakt med någon som har Dawns Syndrom, men dom ser så snälla, söta och godmodiga ut. Ha en bra dag. Kramar / Gittan
Tack för fina ord Gittan! Jag önskar du fick lära känna någon med Downs syndrom. Eller någon annan som anses vara lite speciell. Det är en rikedom. Att ha Downs syndrom gör ju inte att man är stöpt i samma form som alla andra med samma extra kromosom, men det gör sannerligen att man har en väldigt vacker själ…
Kram
Fantastisk tjej <3
Åh. Blir så sprudlande glad när jag läser! Vilken fantastisk liten människa Hedvig verkar vara! Jag är 21 år men har hunnit jobba med två olika personer (oberoende av varandra) som har downs, en som personlig assisent och en som kontaktperson, och det har berikat mig på alla sätt! Båda två var jag med i över tre år under lite olika tidsperioder och jag upplevde att det till en början kan vara svårare, när man ska lära känna varandra och ta upp dom där små signalerna och egenheterna som kanske skiljer sig lite från de människor man haft att göra med förut. Men att när man hittar varandra MY GOD då hittar man varandra. Skulle kunna göra precis allt för dom två personerna, så genomsnälla och underbara även om man har fått lära sig att tackla ett och annat utbrott… 🙂 Varje gång jag springer på någon av dom när jag är hem och hälsar på så är det total glädje. Jag saknar dom ofta och jag är så jäkla tacksam över att jag har fått den kunskapen jag fått och den envisheten med att upplysa andra om detta och sprida glädjen och kunskapen för att folk generellt måste sluta se det som en börda för samhället och som att det vore något fel. Det är inget fel och det är nog faktiskt precis vad man behöver i ett fungerande samhälle, mångfald och kunskap om alla de sorts människor. Kommer fortsätta läsa här, ta hand om er!
Du har en sån grymt fin blogg, och du är så jävla fin! 🙂 Fortsätt så här, och en fråga hur får man läsare till sin blogg? Har typ inga :/