Han sade många kloka saker…
… den fina läkaren vi träffade på BB…
Alla gjorde inte det.
Han fick mig att inse att jag hade mitt barn hos mig, medan andra små nyfödda låg på iva.
Han fick mig att inse att mitt barn mådde bra, medan det i rummet bredvid var nöddop.
Han frågade försiktigt om han fick hålla henne i famnen medan vi väntade på pappan som var på väg efter att hjärtläkarens mycket illa valda ord gjort att jag hade svårt att ta mig samman. Han ville hålla mitt lilla barn för att han tyckte hon var så fin sade han. Så här i efterhand tänker jag att han nog ville hålla henne allra mest för att visa mig att människor visst kommer att tycka om mitt barn.
Det spelar ingen roll.
Det som spelar roll är att vad han sade och vad han gjorde.
Så lättköpt var jag i det läget och det står jag för. Både pappan och jag behövde hans enkla inställning till vårt nyfödda, alldeles särskilda och i många andras ögon olika lilla bebis. Vi behövde det, vi fick det och vi klamrade oss fast vid det.
På bvc var det annorlunda.
Väldigt annorlunda.
Där mötte vi en, förvisso rar, kvinna som var underbar med Hedvig.
Men, hon liksom ignorerade att hon hade Downs syndrom.
Inte ignorera i den betydelsen av att det inte var så intressant ur människosynpunkt, utan på det viset att hon viftade bort den lilla detaljen att mitt barn faktiskt hade, och har, en extra kromosom. En kromosom som gör att det finns andra utvecklingskurvor att följa. Både vad gäller längd, vikt, motorik och mycket mer. Att mitt barn hamnade allt mer snett på hennes kurvor tycktes bekymra henne ändå. Det bekymrade henne alldeles kolossalt faktiskt. När jag försiktigt påpekade att det ju vore bättre om hon prickade in Hedvigs längd och vikt på en kurva för barn med Downs syndrom mumlade hon att det inte alls skulle behövas. Nej, sannerligen skulle jag istället inte ge mitt barn så mycket mat, då skulle viktkurvan nog bli bättre. Om jag dessutom gav henne mer näringsriktig mat så borde hon även växa på längden. Ärligt talat, hur mycket mer näringsriktig mat än modersmjölk kan man ge. Och ärligt talat, har man ett hjärtsjukt barn som inte orkar äta så får hon nog inte i sig för mycket mat.
Till slut fick jag de rätta kurvorna av habiliteringen, för att ta med till bvc. Då var inte tonen hos henne lika munter längre. Hon tyckte att jag var besvärlig och att jag lade mig i hennes arbete. För mig klarnade det sakteliga att just mitt barn låg alldeles jättebra på sina egna kurvor. Hon var varken för rund eller för kort. Den inte fullt lika trevliga barnmorskan envisades med de vanliga kurvorna och låtsades varje gång glömma av de kurvor jag hade haft med mig och som hon vägrade att scanna in. Nej minsann, ville jag nödvändigtvis ha dessa kurvor så fick jag själv ha dem i Hedvigs mapp.
Samma barnmorska skrämde mig genom att tala om att mitt barn kommer att dö om jag inte på studs och omedelbart bums åkte och köpte ersättning. Enligt henne kunde jag inte ens vänta tre timmar då pappan skulle komma hem. Nej, då kunde hon dö minsann…
Jag fick be storasyster som då var nio år att sitta bredvid vaggan och passa sin lillasyster. Jag fick henne att lova att snabbt lyfta upp lillasyster om hon skulle kräkas. Hon gjorde det. För mycket och för ofta. Det kom kräks ur den lilla näsan och hon tappade andan. Pappan och jag sade att något var fel, barnmorskan påminde oss om att alla barn kräks. Hon tyckte vi överdrev, men sade ändå att Hedvig kunde dö utan ersättning.
Med storasyster sittandes vid vaggan åkte jag storgråtandes till närmsta butik. När ersättningen var slut grät jag högt i affären och ifrågasatte ”hur i helvete en affär kan ha slut på ersättning?”. Jag åkte några kilometer till nästa butik, de hade ersättning.
Barnmorskan sade att jag måste komma och väga mitt barn varannan dag.
Varannan dag åkte jag dit och vägde mitt barn.
Samtliga dessa varannandagar fick jag höra att om vikten inte ökat nästa gång du kommer måste vi lägga in henne. Som ett hot. Annars dör hon…
Jag har sällan gråtit så mycket som under dessa veckor.
Gråtit av förtvivlan, av vanmakt, av rädsla, av oro och av en känsla av oduglighet.
Pappan gjorde excelark för att föra någon slags statistik över hur mycket vårt barn fick i sig.
Han förde excelark och grät väldigt mycket han också.
En av dessa varannandagar då hotet om döden igen hängde över mig, bad jag barnmorskan att ringa till den lugna, fina läkaren på BB. Jag bad henne ringa då jag var där, jag bad henne lyssna med honom om vad han tyckte. Jo, det skulle hon minsann mer än gärna göra lät hennes ton meddela. Undertonen sade att jag nu minsann skulle få svart på vitt om att hon minsann hade rätt, mitt barn kommer att dö om jag inte får i henne mer mat. Hon ringde, jag satt mitt emot. Hon fick tag i rätt läkare och hon ångade ur sig allt sitt tyck och tänk. Jag satt mitt emot, grät och vaggade min pyttelilla bebis.
Då hör jag den fina, lugna, kloka läkaren säga med skärpa i rösten:
– Hedvig ska inte vägas varannan dag utan en gång i veckan!
Annars har Hedvig snart ingen mamma kvar…
♥
Människor som ser helheten, det är dem man bör omge sig med…
Ja det finns så många som inte passar för sitt yrke, men tur att ni hittade rätt. som nyblivna förälder är man ju väldigt känslig. Jag har ju inte några små barn, men jag kommer i håg småbarnsåren.
Hon är för söt lilla H.
Kramar.
Usch ja, detdär rörde vid ett gammalt sår. Min dotter gick också upp för lite å dessutom växte hon för fort på längden enligt vår rådgivningssköterska, så vi hamnade på extra kontroller stup i kvarten å till sist till läkaren som skrev med röd text: "Pigg och duktig flicka som växer efter egna kurvor" 🙂
Det gäller att hitta den lugna kloka läkaren tror jag, istället för hysterisk personal som stirrar mer på diagram och kurvor än på barnet de har framför sig 😉
Har precis hittat till din blogg. Det är med en klump i magen jag läser om hur det var för er på BVC. Jag har själv upplevt liknande med vår son, som föddes fullt frisk men hade lite kämpigt med att gå upp i vikt enligt deras kurvor. När han föddes var han även lätt för tiden, jag kände mig verkligen som världens sämsta mamma. Allt jag gjorde och sa va fel enligt henne, hon tvingade oss att börja med ersättning och hade massa åsikter om hur länge han fick amma innan jag skulle bjuda flaskan osv, kan tilläggas att jag kände mig som ett vrak av alla hennes krav och åsikter, så efter en månad gav jag upp och byta de BVC och nu känns det roligt att gå dit! Jättefin blogg 🙂 Ska bli kul att följa er!
Jag blir knappt förvånad när jag läser om er Bvc sköterska.
Det enda dem gör är att stirra sig blinda på barnets kurva.
Vår son var sjuk när han föddes. Han hade svårt att få i sig mat. När vi blev utskrivna från neonatalavdelningen så skulle vi väga honom två ggr vecka för att se så att han fick i sig tillräckligt, annars skulle han få tillbaka sonden.
Varenda gång vi var där sa sköterskan:
– Det ser bra ut idag, MEN, det betyder inte att det gör det nästa gång!
Som förstagångs föräldrar hade vi en konstant klump i magen inför besöket.
Jag har hört så mycket om olika Bvc sköterskor och dessa kurvor.
Varje barn har sin egen unika kurva, men det förstår inte dom.
Kramar till dig!
Vi är många som kan berätta historier likt din och min – tyvärr. Kanske är de så nitiska i all välmening, de som nu är sådana (alla är ju inte det gudskelov), men resultatet blir att de skrämmer och stressar nyblivna föräldrar. Till vilken nytta då undrar jag?
Hoppas din son mår bra nu!
Kram
En klump i magen och ont i hjärtat får jag när jag läser detta. Ett fruktansvärt bemötande av bvc! Tur det finns eldsjälar. Genuina männiksor med hjärtat på rätt ställe.
♥♥♥ jag läser och undrar varför? Tur att ni ändå mötte en människa mitt i all sorg och bedövelse som såg er och inte "sjukdomen". Det finns tyvärr människor som jobbar med människor som inte har det där lilla extra som kallas medmänsklighet. Tänk om barnmorskan sagt att det kommer att ordna sig, att ni ska göra sitt bästa och det är gott nog. Jag blir både arg och ledsen på era vägnar. Jag hoppas verkligen att denna känslokalla människa inte jobbar kvar, hoppas hon har ett yrke där man "vänder papper" eller nått så att hon inte sårar omgivningen.