… det är ju något helt fantastiskt…

Så mycket mer än idrotten i sig.

 

Om än att lilla H är fotbollstokig och helst skulle ha en fotboll med sig vart hon går.

För henne är cup naturligtvis en möjlighet att få göra det hon älskar mest av allt – under flera timmar.

Men det är också kompisar, gemenskap, samhörighet, en möjlighet att träffa andra och det är en dag fylld av glädje (inte blod), svett och tårar.

 

Glädje över passningar och mål – egna och andras.

Glädje också över att få stå i mål hela sista matchen, vara orädd och faktiskt rädda flera av bollarna.

 

Svett genom att man, om man heter Hedvig, springer konstant under matchern.

Som en liten Duracellkanin på något vis. Outröttlig.

 

Tårar för att man blir lite för trött.

Tårar för att man blir lite för hungrig innan man hinner fylla på.

Tårar över att bästis-Emil plötsligt inte vill gifta sig med Hedvig.

 

Men så!

Glädje igen.

Glädje över den goda matsäcken.

Glädje över guldmedaljen samtliga deltagande mottog.

Glädje, sann glädje, över att bästis-Emil ändrade sig och visst vill gifta sig med Hedvig.

 

<3