Ikväll gjorde jag…
 
… en kupp…
Som gjorde mig vettskrämd.
 
För att bryta den tämligen-trista-leken-killerball-som-jag-leker (nej, jag menar kör: man kör killerball, man leker det inte, mycket viktigt) -flera-gånger-varje-dag-typ så frågade jag Hedvig om vi inte skulle ta en kvällspromenad innan det var dags att lägga sig. Med ficklampor och så.
 
Hedvig var på. Så klart.
Hon rotade fram en ficklampa till sig och en pannlampa till mig.
Så frågade hon pappan om han inte skulle gå med. Pappan skulle dock diska färdigt och sedan ta hand om miljoners triljoners grejer från båten som idag har hamnat på land. Jag slängde ett öga ut och såg att det var rackarns mörkt – jag är väldigt mörkrädd. Jag var så på vippen att be pappan gå med oss ut.
 
Men så, äh!
Herre Gud, vad kan hända liksom. Med två ficklampor dessutom.
Vi traskade iväg lilla H och jag. Det var riktigt kul. I alla fall så länge vi var kvar på gårdsplanen, och även en bit ner på grusvägen. Så ville Hedvig traska in i kohagen och till det höga berget. Där var väldigt, väldigt mörkt. Så mörkt att mörkret bara skrattade åt ficklampan och pannlampan. Förmodligen skrattade mörkret även åt mamman som svalde hårt och ännu mer önskade att pappan gått med.
 
Vi bor på landet, verkligen på landet, i elva dagar till bor vi verkligen på landet.
För er som aldrig bott på landet vill jag tala om att det är så mörkt, så mörkt. Och tyst.
Så där läskigt tyst att man hör varenda knäpp och knyst runt omkring en. Det knäpper ganska mycket en mörk kväll som denna, det har jag lärt mig ikväll.
 
På något vis lyckades jag avstyra själva promenaden in i kohagen och fram till bergskanten. 
På något vis lyckades jag även få lilla H att lova att vi bara skulle gå på grusvägen. Mitt på. Långt ifrån kanterna. Jag lyckades inte få henne att hålla mig i handen, trots att jag propsade på det. Jag hade gett mycket för att få hålla hennes varma, trygga lilla hand i min där vi gick tillsammans i mörkret. Men icke. Hedvig förstod inte vitsen med det alls. 
 
 
– Är du rrrrädd ellerrrrr?
 
– Va´?! Jag? Njaee, rädd skulle jag kanske inte säga, men jag tycker nog att det är lite läskigt ändå. Vi kanske skulle gå hemåt igen?
 
– Mäh! Lys me´ pannlampan! Ja´ vill inte gå hem! Ja´ vill se ugglor och en varg. Se´n går vi hem.
 
– Jaha…
 
 
Det sista sagt med extremt liten röst av verkligen urfeg mörkrädd mamma.
Vi såg ingen uggla, inte heller någon varg.
Vi såg en skalbagge som gick bananas då Hedvig satte ficklampan tre millimeter ovanför dess rygg.
Vi tror också att vi såg några fladdermöss. Osäkert men troligtvis. 
 
Så vi gick hem.
Hedvig väldigt sur över bristen på ugglor och varg här på landet.
Mamman med skyndsamma steg och med hjärtat i halsgropen.
Och, inte att förglömma, ett löfte till sig själv om att inte alls gå på hastigt påkomna kvällspromenader i mörkret.
Särskilt inte på landet…
 
 
 
Pappan skrattade gott åt min lite skärrade blick då vi kom in…