Igen och igen…

… stöter jag på patrull …
Och är övertygad om att andra gör det också.
Vad göra?
Ibland har jag så klart för mig vad jag ska göra, vad jag ska säga.
Ibland har jag inte den blekaste. Och ibland kan jag, på grund av min egen position, inte direkt säga exakt vad jag tänker utan behöver vänta, tänka, grubbla och komma igen.
I fredags intervjuade jag ordförande i en idrottsklubb. Vem och vilken klubb spelar egentligen ingen roll eftersom det här händer överallt. Hur som helst så intervjuar jag och min enda frågeställning är varför idrottsklubben inte har något lag för barn/ungdomar med särskilda behov. En enkel fråga, och jag förväntade mig ett klokt svar.

Istället får jag:

– Nej. Vi har inget lag för utvecklingsstörda, det har vi aldrig haft!

– Nähä!? Och varför inte?

– De där utvecklingsstörda ungdomarna har väl inte det behovet av idrott om man säger så…

– Varför tror du inte det?

– Du vet, fotboll innebär ju rörelser och närkontakt och så, det går ju inte med utvecklingsstörda…

– Jo jag vet, jag har spelat fotboll en stor del av mitt liv. Men det där med rörelse och närkontakt är väl ändå avhängigt vilken typ av diagnos man har!? Det kan ju faktiskt inte du sitta där och bestämma…

– Det är väl institutionernas sak att fråga efter idrott om de anser att de utvecklingsstörda behöver det…


Jag ville skrika, gapa, gråta, böna och be – allt på samma gång. Men det gick inte. För jag intervjuade inte i egenskap av bara Jessica. Jag intervjuade också i egenskap av journalist.
Jag upplyste herr ordförande om att detta är år 2014, att vi inte använder ordet utvecklingsstörda och att det faktiskt inte finns institutioner längre, samt att alla individer på denna jord mår bra av rörelse och gemenskap i den form som passar just den enskilde individen. Jag försökte hålla mig lugn och jag försökte att inte gråta. Det gick väl sådär…
Med en etiskt korrekt kommentar avslutade han intervjun:
Skulle en förfrågan ifrån yttervärlden dyka upp om att starta ett lag för barn och ungdomar med särskilda behov dyka upp, skulle vi behandla den på ett positivt sätt…
In my ass, tänker jag och tror inte ett dugg på honom.
Han kom liksom på vad som skulle vara rätt att säga. Hans egentliga åsikt i frågan var redan avslöjad.
Första tanken var att hänga ut honom.
Lugnade mig och frågade någon klokare än mig.
Fick rådet att tänka över vad jag vill med allt. Vad är mitt syfte?
Mitt syfte är inte att hänga ut – och få dubbel ilska tillbaka. 
Det kommer sällan något gott ur ilska…
Jag har funderat hela helgen.
Hur ska jag göra?
Vad ska jag göra?
Hur ska jag förhålla mig?
Vad kan jag göra?
Vad vill jag uppnå?
Jag vill uppnå insikt.
Först med insikt och förståelse kan attityder ändras.
Hur jag ska nå detta vet jag inte?
Bjuda in till samtal? 
Inte enskilt i så fall tänker jag, då klubben bör få veta vart  ordförande står i frågan. Styrelsen?
Jag vet faktiskt inte…
❤️
Jag vet att jag – igen – gick sönder en smula…