Hon är arg och…
 

 
… och hon klampar i trappan…
Hon gapar samtidigt som hon klampar.
 
– Ja´ vill inte haaaaaaaaaa spaghetti i ssscchhöttfärsssccchhsås!
Ja´ ääääääskarrrrr inte deeeee!
 
Jag vet ju det, men Herre Gud liksom!
Det är mat, vanlig mat, inte stark mat och man äter den mat man blir serverad.
Ibland får man välja sin strider. Man får lura och klura lite innan man presenterar det som kan skapa världskrig.
Ibland funkar det. Ibland funkar det inte.
 
Igår gick det hem.
Det arga lilla flickebarnet stampade och klampade så att jag trodde golvet i stugan skulle gå sönder.
Hon var så arg och sur och tvär och ilsk för att hon visste vad det skulle bli för middag. Och kanske också för att hon just igår hade bestämt sig för att spaghetti och köttfärssås, det tänker hon minsann ställa till ett himla liv om.
 
Mamman förekom.
Hon skrev Hedvig med stora feta ketchupbokstäver på tallriken, innan det arga flickebarnet klampade in i köket.
In kom hon, med buller och bång. Sur som ättika. Arg som ett bi.
Den lilla rumpan satte hon hårt ner på kökssoffan samtidgt som hon plutade ilsket med munnen.
Lika arg var hon då hon tittade upp en aning för att skjuta ifrån sig tallriken med bestämd hand.
 
Så såg hon!
Sitt namn i ketchup.
Alldeles för mycket ketchup dessutom.
På en nanosekund förbyttes ilskan mot lycka och spjuveraktigt fnitter.
 
Sällan har spaghetti och köttfärssås smakat så gott…
 
 
 
Fast älskar´t, det gör hon inte…