En sådan där sjukdag…
 
… där välmåendet svängt…
Hit och dit.
 
Ingen frukost alls i den lilla kroppen. Bara lite juice.
Robotar på film, liggandes i mammans knä.
Även om anledningen är hög feber, kan jag inte låta bli att tycka att det är lite mysigt.
Den där lilla loppan vi har, som aldrig riktigt varit en knähund, utom då hon har feber. 
Den lilla febriga kroppen, liksom ihoprullad i mitt knä. Inte bara en film, utan två. På raken. 
Robotar och Lilla kycklingen.
Det är lite som julafton för lilla H att packa upp alla flyttkartonger.
Hon hittar så mycket kul!
Som alla filmer till exempel.
 
En önskan om pannkakor till lunch dök otippat upp.
Lilla H som inte gillar pannkakor.
Glad över att hon ens var sugen på något att äta något alls, stekte jag pannkakor.
Ludde blev glad på kuppen, och Ebba har en efterlängtad pannkaksmatlåda att ta med till jobbet imorgon.
Lilla H, hon tog en tugga – som hon spottade ut – och åt sedan två knäckebrödsmackor istället, innan hon sjönk ihop i soffan igen. Febern steg och halsen tjocknade.
 
Lite energi uppbådades då hon reste sig för att prova arbetarbrallorna jag sydde en ny linning till.
Arbetarbrallor – likadana som pappan har – är ett måste då man vill hjälpa till att greja och fixa. Men, om linningen är för trång och alldeles stum, går det faktiskt inte att trycka in en liten barnmage där och tro att något grejande och fixande ska bli gjort. Knapp och dragkedja är dessutom ganska svårt att trixa med. Den hårda linningen klipptes bort och en mjuk, skön mudd syddes fast. Bara att dra på och av. 
Lycklig liten H ville då bli frisk ännu snabbare så att hon kan greja med sin pappa.
 
Ett skumbad senare steg febern ännu mer och lilla loppan slutade helt att dricka.
Rösten tjocknade ytterligare och efter middagen åkte vi till doktorn.
I receptionen fick jag ta på min mormors märkvärdiga min.
Jag har kommit på att jag gör det ibland.
Tar på min mormor Ruts beskäftiga min.
Jag gör det när jag vill ha något gjort. Och det funkar!
 
Sköterskan i receptionen ville inte alls ta emot Hedvig.
Hon menade att ”det är sådant som går nu” och inget att söka läkare för.
Jag förklarade – utan Rutminen – att Hedvig har hög feber, kan inte svälja, har slutat dricka, har väldigt ont och, vad viktigast är, inte är den som gnäller. När hon säger att hon har ont, då har hon ont.
Men nja… sköterskan höll inte med mig utan tyckte vi kunde avvakta.
Så tyckte hon fast vi stod där, i ett extremt jättetomt väntrum.
Då plockade jag på mig den. Den beskäftiga Rutminen, och förklarade att vi inte tänkte gå någonstans innan någon hade tittat i min dotters hals. Punkt slut.
 
Det är möjligt att jag hörde en suck från sköterskan, eller så dramatiserar jag. 
Hur som helst sade hon att hon själv väl kunde titta i halsen i alla fall då.
Det gjorde hon. Eller, hon försökte. Hedvig kunde nämligen inte öppna munnen så mycket som önskades. 
Tempen togs. Med en muntermometer. En sådan som ska ligga under tungan.
Den har jag gett upp här hemma. Hedvig snor nämligen runt den så att den hamnar tungan istället – och har därmed aldrig feber. Jag upplyste sköterskan om det men hon trodde det gick bra.
 
Ut med tempen och den visade 36,7.
Fast, för tjugo minuter sedan hade Hedvig 39 i temp, menade jag.
Men inte nu, menade sköterskan.
 
– Då får du nog känna på Hedvigs panna och hämta en doktor!
Sade jag. Eller om det kanske var mormor Rut.
 
In kom den supertrevliga läkaren.
Han bad Hedvig gapa och hon gapade. Stort. Som en krokodil.
 
– Oj! Oj!
Sade läkaren.
 
Och tyckte inte att ett halsprov var nödvändigt.
Han, som enligt honom själv, aldrig skriver ut penicillin mot halsfluss utan ett halsprov, gjorde det utan att blinka.
Stum av beundran över Hedvigs tålamod och goda humör, smärtan till trots, förklarade han för henne att det är väldigt viktigt att ta sin medicin så att hon blir frisk fort. Han förklarade också att hon måste dricka mycket. 
Hedvig sken som en sol och tyckte sig ha en ny vän i doktor Mikael.
 
Sköterskan, som överhört dialogen, kom med en mycket vacker ring som hon gav till Hedvig.
Hedvig berättade att hon tänker ha den – också – då hon gifter sig med Emil i Stenungsunds kapell.
 
❤️
 
 
På vägen hem undrade Hedvig om doktor Mikael kanske vill komma på bröllopet…