… en pall hon gjort i slöjden…

Det kan få mig att bli tårögd.

 

Att komma till skolgården en regnig onsdagseftermiddag och mötas av en ivrig liten H som tar mig i handen och ber mig blunda hela långa vägen till fritids – det är spännande. Att sedan plötsligt stå framför pallen som vi hört talas om i många veckor och se hur lilla H nästan spricker av stolthet samtidigt som hon liksom hoppar jämfota av iver.

 

Det är då jag känner dem. Tårarna.

De bränner liksom bakom ögonlocken och jag vet egentligen inte varför.

Jag är ju bara helt igenom glad. Glad för att lilla H är så glad och stolt över sin pall.

Hennes egenhändigt sågade, skruvade, limmade och sandpapprade pall – som nu blivit ett nytt nattduksbord.