… och njuter av att ses som en fräck mamma…

 

Alltså, det är inte mina fina tonåringar som ser mig som fräck.

De har nog en del gott att säga om mig, de är generösa med komplimanger, men just fräck, nja det tror jag inte att de tycker att deras mamma är. Annat är det med lilla H. Älskade lilla H som inte känner någon botten i sina känslor, oavsett vilken av alla triljoners känslor vi pratar om.

Hon är brutalt ärlig, ibland till glädje och ibland till förtret.

 

Våren har inte bara knackat på idag, den har tagit ett stort kliv in. In i kropp och själ.

Det går bra tänker jag. Få saker är så efterlängade som just våren. Våren är bara absolut lovely.

Efter frukost, disk, tvätt, dusch och lite till klev vi ut i vårsolen strax efter elva. Och blev kvar och blev kvar.

 Vi spelade fotboll – så klart. Med coolaste Barcelonabollen. Vi turades om att vara målvakt, sedan passade vi lite och sedan spelade vi match. Lilla H mot mamman. Mamman mot lilla H. Tänk att jag äntligen fått en fotbollstjej! Jag som är gammal fotbollstjej försökte först med Ebba som verkligen, verkligen avskydde fotboll. Hon gav upp efter typ två träningar. Så försökte jag med Ludde. Han ville nog gärna tycka om att spela fotboll. Hans kompisar gillade ju det. Kruxet var att Ludde faktiskt inte alls gillade att träna fotboll. Men han försökte. Tappert. Först i ett par säsonger, sedan ett upphåll för att därefterta tag i fotbollen en gång till. På riktigt liksom. Men han tyckte inte det var kul. Själv skakade jag på huvuet och fattade verkligen ingenting. På den tiden hann Ebba börja med handboll och blev fast. Handboll?! Jag har spelat handboll på en enda idrottslektion i mitt liv och då svimmade jag. Jag tyckte inte att hanboll var en särskilt rolig sport. Ludde, han började istället med redskapsgymnastik. Jag har varit livrädd för redskapsgymnastik i hela mitt liv. Vid min aktningsvärda ålder har jag ännu inte lärt mig att stå på händer. Det är säkert! Jag är livrädd. Min kompis Nina var hur duktig som helst på redskapsgymnastik (och all annan idrott också för den delen) och jag stod där bredvid med bankande och bultande hjärta. Å´ andra sidan måste jag tillägga att Ludde skadat sig många gånger och flera gånger riktigt illa. Med andra ord är min rädsla befogad.

 

Så kom hon då, lilla fotbollstjejen!

Med kepan på sne´ och med fotbollen under armen.

Det är nästan så att man tror att hon är född med fotbollen under armen – och jag har inte ens påverkat henne.

Uppmuntrat, ja visst, men det är en helt annan sak…

 

Så det är fotboll vi spelar när vi kliver ut i vårsolen idag – så klart!

Alltså, även om det finns oändligt många lekar jag blivit oändligt less på genom åren så är ju fotboll alltid kul.

När jag springer där på baksidan och vi har match, lilla H och jag, och jag drar iväg ett skott rakt in i mål och bollen slår i planket bakom målet så att det bara visslar om det (jag erkänner, jag känner mig lite som Zlatan eller Messi – eller kanske båda två på en gång) så säger hon det. Lilla älskade H höjer sin mamma till skyarna och utbrister, från hjärtat och ut i hela lilla kroppen:

 

 

♥