mar 4 2014
Åh, vad jag också vill kunna…
 
… sura, tjura och stampa med foten om jag vill…
 
Det kan jag väl i och för sig. Det kan vi väl alla.
Men jag menar mer sådär rakt upp och ner, utan ett uns hänsyn till om man driver någon annan till vansinne.
Det kan jag inte. Men ibland önskar jag det. Återigen blir jag lite avis på Hedvig. För hon kan. OJ vad hon kan!
 
Det är inte egenskapen att driva andra människor till vansinne jag är avis på. Mer förmågan att bara gå helt bananas för något någon annan inte kan förstå – och liksom stå för det. Ända tills man behagar bli go´ igen. Och då också bara för att man själv har lust att bli go´.
 
Idag slutade jag lite, lite tidigare än vanligt i skolan och jag körde mot fritids med ett väldigt gott humör. Nio grader varmt ute och vår i luften. Jag tänkte att Hedvig och jag skulle åka till torget och göra några ärenden och sedan köpa semlor till de i familjen som önskade sådana. (Nej, det är helt riktigt: jag har inte hunnit baka semlor, hur gärna jag än velat.) Ärendena hade vi pratat om innan, Hedvig och jag, annars går det inte att bara göra ärenden så där. Lilla H avskyr att göra ärenden. Men, är de inte för många och vi har kommit överens om dem innan brukar det gå vägen.
Så jo, jag kände mig glad, nästan lite upprymd då jag klev in på fritids.
 
– Heeeej hjärtat!
 
– Mäh! Hej på dej du! *surt*
 
– Mår du bra?
 
*tyst*
 
– Hade du kul på teatern? 
 
*tyst*
 
– Kom! Vi åker nu Hedvig…
 
– Ja´ vill åka HEM! *jättesurt*
 
– Vi skulle ju åka till torget idag, fixa några saker och sedan köpa semlor.
 
– NEEEEEEJ! Ja´ ska spela indebandy på gatan! *om möjligt ännu mera surt*
 
– Nej, inte idag faktiskt…
 
Då reste lilla H sig upp från soffan, tittade på mig med ögon svarta som natten, räckte ut tungan åt mig samtidigt som hon stampade med den lilla foten och sedan skrek hon:
 
– INTE JA´ ALLA FALL!!! JA´ SKA ÅKA HEM!!!
DU KAN ÅKA SSSCCCHHHÄÄÄÄÄÄLV Å´ JA´ ÄLSKAL INTE SEMLOOOOOOL!!!
*surare än någon kan ana*
 
– Ärligt talat Hedvig! Kom nu så hämtar vi din jacka och ryggsäck. *också sur*
 
– Nej!!! Inte ja´ allla fall! *fortfarande sur*
 
– Kom nu. Jag är lite nyfiken på teatern, var den bra?
 
– Ja´ tänkel INTE säja! *sur*
 
– Okej, du kan berätta sedan. Vad fick du till lunch då?
 
– Mäh! Ja´ tänkel INTE säja! SSSCCCHHHIIITUNGE MAMMA! *galet sur*
 
– Nej, nu är det nog Hedvig!!! *helt utan tålamod*
 
– Nog på dej sssccchhhälv… *sur*
 
 
Med ilskna rörelser plockade jag ner ryggsäcken från kroken, ställde fram hennes kängor och höll fram hennes jacka. När hon ville ha hjälp med dragkedjan och inte ens då kunde vara trevlig, hade jag god lust att säga något av allt det hon nyss serverat mig. Det gjorde jag inte. Istället drog jag upp dragkedjan ilsket samtidigt som jag försökte göra mina gröna ögon svarta – för att demonstrera att nu var måttet minsann rågat.
 
På väg till bilen gick jag flera meter före henne med ilskna, raska steg.
Hon, i sin tur, gick bakom mig, sparkade på småsten och räckte ut tungan åt mig i ett kör, samtidigt som hon muttrade stygga saker om sin nu lätt galna mamma. Väl inne i bilen spände jag fast bälten och stängde dörrar på ilsket vis. Jag provade att andas djupt och frågade sedan, med ganska trevlig stämma, om vi ändå inte skulle göra våra ärenden som vi faktiskt bestämt?
 
 
– Mäh! Nej! *tvärsur*
 
– Men NÄR ska vi då fixa de här grejerna Hedvig? NÄR?
*stupid question från en nu komplett galen mamma*
 
– SSSCCCHHHIIIT ME´ DEJ! *surare än surast*
 
 
Det finns säkert de som anser att jag som förälder nu demonstrativt skulle susa till torget och släpa runt ilsken liten H på de få, mycket få, ärenden vi hade kommit överens om. Jag tänker annorlunda. Vis av erfarenhet tänker jag annorlunda. Det hade blivit en total katastrof, det kan jag lova. Jag behöver inte utsätta mig, eller lilla H, för det om jag inte måste. Jag behöver inte, jag kan inte, JAG: ORKAR: INTE.
 
Däremot sladdade jag in bredvid bageriet (till Hedvigs uppenbara ilska) och köpte semlor till de barn som faktiskt önskat det idag. Någon måtta får det ändå vara på hur och vad hon bestämmer. Att följa med in på bageriet var inte ens en option för henne. Fyra minuters andrum för oss båda tänker jag: hon i bilen – jag i bageriet.
 
Någon ”indebandy” på gatan blev det definitivt inte idag.
Istället blev den en mamma som kände sig som en av de mest misslyckade…
 
♥
 
 
Jag tänker att jag i alla fall får glädja mig åt hennes envishet och simultankapacitet: hur många kan egentligen både blänga, stampa med foten, räcka ut tungan och skrika hemska saker på samma gång…? 
LitenH 0 Kommentarer