… dominerar här i huset…

Gårdagens glädje bara sitter i, och sitter i.

 

Alltså, den där lilla loppan jag har. Som blivit så stor. Jag fattar ingenting.

Ju mer åren går och barnen blir äldre och äldre, ju mer tycks det vara så. Att jag inte fattar någonting.

Men det är nog helt i sin ordning tänker jag.

 

Dagen vi planerat och längtat efter så länge blev verkligen helt underbar.

Att vakna klockan 05.00 till spöregn och samtidigt göra sig fin till champagnefrukost var så klart inte helt underbart. Men ändå underbart på något vis. Den stora dagen var ju äntligen här.

Jag kände mig alldeles tårögd när jag såg henne skutta iväg med studentmössan på huvudet.

Lilla, stora, vackra Ebba!

 

Så stod vi då där på skolgården. Förväntansfulla.

 Och när klasserna springer ut fylls hela kroppen med den där alldeles speciella, lite pirrande glädjen som vissa situationer framkallar. Och när Ebbas klass kommer och jag ser henne och alla hennes kompisar hoppandes av glädje, sjungandes – ja men, då stod jag där igen med en klump i halsen och tårar bakom ögonen. De är bara så ljuvligt vackra och fina alla dessa unga förväntansfulla ungdomar med hela livet framför sig. Och jag önskar dem alla så mycket gott i livet, så mycket lycka!

 

Under några timmar fick vi sedan ha vår student hemma, tillsammans med släkt och vänner.

Vi njöt av skumpa och skålar, underbar asiatisk buffé tillagad av Ebbas ”bonussyster”. Vi njöt av solen som faktiskt tittade fram mycket mer än vad vi vågat hoppas på, och när regnskurarna kom konstaterade vi att det faktiskt inte spelade så stor roll i sammanhanget. Det fanns ju tak att gå under. Det går bra att vara lycklig under ett partytält också.

 

Men allra, allra mest njöt vi av Ebba.

Hon hoppade och studsade av glädje. Skålade hej vilt och log konstant.

Jag tror faktiskt inte att det finns en enda bild där hon inte ler så att mungiporna går upp till öronen!

Det skulle vara några bilder där hon dricker skumpa i så fall.

Och man kan inte dricka skumpa och le samtidigt…