… det är något visst med det ordet …

Det rymmer så mycket på något vis.

Idag har vi haft sommarlov de luxe, helt utan att vi gjort något speciellt. Eller, det har vi ju. Vi har gjort speciella sommarlovsgrejer, men vi har liksom inte gjort något stort. Ingen häftig, efterlängtad utflykt eller så. Ändå blev dagen så sommarlovsaktig!

Vi sov länge, och det gör vi verkligen bara på sommarloven i den här familjen. När lilla H liksom har vänt dygnet så att mamman och pappan kan få sova till åtta i alla fall. Frukost i solskenet, kapellet nere, ägg i de färgglada äggkoppar någon valt, kaffe på badbryggan och mycket babbel och prat om det sandslott jag lovat Hedvig att bygga idag. Dagen började fint helt enkelt…

Stranden…

Först bara vi och några få familjer till.

Hela havet fullt av maneter och Hedvig jublar över alla dessa slemmiga varelser.

Det var så mycket maneter att man liksom fick fösa undan dem när man skulle bada. Och det skulle vi ju. Jordens coolaste sandslott byggde vi också. Om du frågar lilla H. Med vallgrav och allt. Vallgrav som mynnade ut i en sjööööö till och med – vilka pluspoäng mamman fick!

Fina barn på stranden.

Hedvig fick vara med. Hon vågade inte fråga själv, vi tränar på det, men hon fick när jag frågade. Det är kanske inte så lätt att våga fråga själv tänker jag. Inte om man många gånger blivit tittad på och kanske flera gånger fått nej då man frågat. Då kan mamman eller pappan fråga, fast vi i smyg tränar på att fråga själv. Så mycket de inte vet, tänker jag. De andra barnen och deras familjer. Så mycket de inte vet. Så mycket vi alla inte vet om varandra. Kanske det hade varit bra om vi alla visste lite mer om varandras tankar och känslor?

Så promenaden till fiskbutiken i hamnen. För att köpa räkor. Och musslor också, som Hedvig blivit så förtjust i fast övriga familjen inte känner samma. Ett kilo musslor i nät inhandlades och vi får se om mammans musselkok faller damen i smaken. Pappan och storebror väljer pizza. Absolut inte från havet liksom. Storebror tar nog lite både och om jag tänker efter…

Lekplatsen…

Också så fina barn!

Vi behövde dessa fina barn idag. Särskilt idag. De förgyllde vår fina, enkla sommarlovsdag! En flicka frågade mig vad min flicka heter och hur gammal hon är. Jag svarade vänligt att hon ju kan fråga Hedvig själv (hon stod bredvid).

sade flickan och log.

Flickan som bara var åtta år och förmodligen där och då kom till en insikt. Jag svarade att hon alls inte behövde säga förlåt, att jag blev glad att hon frågade och ännu gladare om hon frågade Hedvig själv. Hon gjorde det och sken som en sol mot både Hedvig och mig. Oh, vad jag älskar dessa nyfikna, intresserade och snälla barn som vill ha kontakt. De som inte bara stirrar.

Så kom regnet och åskan lagom som krabbfisket skulle börja. Det känns inte som det gör något att vi missar det just idag. Det känns mest som att vi är sommarlovsglada över dagen som blivit så bra…

❤️