Ikväll blev jag så…

 

… innerligt ledsen…
Men också glad.

Vi var på restaurang ikväll, lilla H, Ludde, pappan och jag.
En fantastisk restaurang, en proppfull restaurang och väntan på maten var lång. Vääääldigt lång.

Lilla H är tålmodig, som alltid på restaurang. Hon spelar ds medan hon väntar och väntar och väntar på sina hett efterlängtade köttbullar. Vid bordet intill sitter ett sällskap på tre familjer, deras barn har redan ätit upp sin mat och leker vid en soffgrupp intill. Lilla H tittar på dem, ler när de skrattar och spelar sedan lite ds till. En stund senare tittar hon på barnen igen och gör samma sak: ler när de skrattar. Då hör vi det. Vi hör hur en av flickorna utbrister:

– Titta! Hon där, hon stirrar…

Detta säger hon samtidigt som hon skrattar och pekar på lilla H. 
Det gör ont i hela kroppen. Lyckligtvis uppfattade inte Hedvig det. Inte denna gången. Men vi andra. Jag ser hur storebror blir både galet förbannad och galet ledsen. Alltså, det är så orättvist! Så djävla orättvist! Samtidigt som jag är glad att lilla H inte märker detta, blir jag så ledsen att vi andra, vi som älskar henne villkorslöst, i ett kör ska behöva bli ledsna och trampade på. Det var andra gången idag…

Det är inte helt lätt det där med att älska någon villkorslöst. Någon som andra tar sig rätten att skratta åt. Jo, det är lätt att älska villkorslöst, men det är banne mig inte lätt att hantera andra människors beteende. Det gör ont. Det gör så djävla ont…

Men, så ser vi hur flickans mamma reser sig, går bort till flickan och tar tag i henne. Vi ser hur hon pratar med henne. Pratar allvar som vi ser det och vi hoppas, hoppas att hon pratar om vad vi tror hon pratar om. De pratar länge och sedan tar mamman sin flicka med sig bort från restaurangen. De är borta ganska länge. Vi undrar lite…

Så kommer mamman tillbaka.Ensam.

Hon söker min blick och jag vet inte riktigt om jag ska möta den eller inte. På något märkligt vis känner jag mig osäker och obekväm. Också det lite orättvist. Men, så bestämmer jag mig för att möta hennes blick. Hon ler mot mig och jag ler lite skevt tillbaka. Herre Gud, hur ska jag bete mig hinner jag tänka. Jag känner mig både liten, ledsen och lite rädd. Mamman går rakt fram till mig, lägger sin hand på min arm och säger att hon ber så hemskt mycket om ursäkt över vad hennes flicka sagt och hoppas vi inte tagit illa upp. Jag samlade lite mod och sade att vi hörde vad hon sade och jo, vi blev faktiskt ledsna men också glada över att mamman tog tag i hela situationen, direkt liksom.

Mamman förklarade att hennes flicka aldrig kommit i ”kontakt med någon… ja… som… alltså…” Att hon inte hittade orden lät jag bero. Det kändes inte viktigt då. Vidare förklarade hon att hon själv har ”positiva erfarenheter av … ja… och därför är mån om att alla behandlas lika… ”

Mitt i all ledsenhet blev jag så himla glad över att hon tog tag i sin dotters beteende där och då, på studs liksom. Jag blev glad över att hon tog sig tid att komma fram till oss för att förklara, men allra mest glad blev jag över att hon försäkrade oss om att just hennes dotter aldrig mer kommer att bete sig på det viset. Då känner jag, hur orättvist livet än är för lilla H och många med henne, att det finns hopp om förändring.

Jag tycker att mamman var både stark och modig, och jag är glad över det…

♥

Fler modiga människor till mänskligheten – det skulle vi alla må bra av…