… genom att äta frukost på restaurang…

Det kan göra vem som helst lite lycklig.

Även om det saknades både köttbullar, korv och musslor hör och häpna. Man kan ju känna sig lycklig av annat också. Som att få säga till servitrisen först att kaffet är slut och sedan att osten är slut. Själv. Det kan kännas bra.

På stranden ordnade lilla H sagostund för två små flickor. Högläsning av Bamse och de små flickorna satt som ljus och lyssnade samtidigt som de tittade beundrande på stora lilla Hedvig som säkert var både fem och sju år äldre än dem. Det kändes så gott att hon för en stund fick ta den rollen. Rollen av att vara den som kan. Rollen vi alla behöver ikläda oss emellanåt.

Tillbaka i båten kommer jag på mig själv med att både njuta av att alla på stranden varit så vänliga med Hedvig, och dessutom berättar jag det för pappan – med triumf i rösten.

Då slår det mig hur galet det är!

Att jag ens reflekterar över att ”folk” varit så vänliga idag, att ”folk” sett Hedvig. Det är ju helt absurt. Det är något man som förälder annars förutsätter av bara farten.

Nästan tio år med lilla, vackra, ljuvliga Hedvig har gett oss några smällar och ingen av oss tar längre snällhet och godhet för given, om än att det dominerar.

❤️