… och pappan har varit borta i tre nätter…

Och man vet att han kommer att vara hemma när man traskar in till sin mamma och pappa någon gång i natt.

Och om man dessutom inte ska somna ”hemma hos mamma” ikväll när man har gjort det tre nätter i rad.

Då kan det vara himla svårt att somna så här på söndagskvällen.

 

Har man dessutom haft så galet roligt hela dagen att hela lilla kroppen är alldeles ut och in av lycka, då blir det liksom ännu svårare att bara landa och försöka sova. Har man blivit hämtad av bästis-Emil på förmiddagen och varit på ett lekland tillsammans med honom i tre timmar, för att sedan följa med honom hem och äta jättejättemycket tacos fast man alls inte tycker om det egentligen, inte hemma i alla fall, ja men då blir det ju hur svårt som helst att sova.

 

När mamman så hämtar lilla H hos bästis-Emil undrar hon om inte hon och mamman kanske skulle kunna basta tillsammans så där på söndagskvällen. Så där som pappan och hon brukar göra, och ha vattenflaska med sig och läsa en väldigt spännande Bamsetidning och så. Som pappanbrukar göra. Då känner mamman att det är klart att vi bastar och sedan försöker hon efter bästa förmåga göra precis så som pappan brukar göra. Hedvig är en mycket tydlig och rak chef så det finns inte mycket utrymme att misslyckas. Hon ger klara instruktioner och jag tog mitt ansvar och fullföljde alla åtaganden till hundra procent.

 

Så var det dådags för godnattsaga och den ständiga diskussionen om hur länge man faktiskt får babbla med alla sina gosedjur innan man bara måste stänga ögonlocken över de vackra brunsvarta ögonen. Som alla andra kvällar kom vi överens om att det räcker att babbla en liten, liten stund – vilket i sig har visat sig vara en definitionsfråga och i den kommer vi aldrig komma överens. Så får det vara.

 

Men när allt blir så där pirrigt och ut och in i hela den lilla kroppen då kan det också hända att man mitt i babblandet med alla sina gosedjur måste gå upp och rita en fin teckning med en trädkoja på till sin pappa som kommer hem sent, sent. Som en överraskning liksom, och helt utan att mamman vet.

Sedan står man plötsligt i vardagsrummet, rufsig i håret och med en både rullad och vikt teckning i famnen och så är man så där prilligt pirrig att man inte kan stå still på de små bara fötterna. Och man förklarar för mamman vad man har gjort till pappan och att man gärna vill lägga överraskningen på hans skrivbord för annars kan hon verkligen inte sova. Hon berättar också att pappan kommer att bli alldeles nervös för att han blir så glad då han ser överraskningen och det förstår jag väl?! Jag svarar att visst förstår jag det, vi lägger teckningen med trädkojan på pappans skrivbord och jag lovar att inte berätta någonting för det är ju en hemlis och lilla H traskar tillbaka till sängen och jag säger att babblandet är slut. Hon nickar och håller med om att babblandet är slut för nu är hon så trött, så trött. Hon pussar mig och kramar mig, tackar för en fin dag och viskar:

 

 

♥