Mitt i stress, tristess och…
 
… och emellanåt även bedrövelse…
 
Kan jag ändå känna att jag är rik.
Nej, det handlar inte om att jag är fenomenal på att tänka positivt. Det är jag inte. Jag tillhör sorten som oftast tar ut sorger och bedrövelser i förväg. Dumt, eftersom jag ofta oroar mig för saker som aldrig inträffar.
Som tentan jag oroat mig för i ett par veckor.
Som till och med gett mig magont och många vakna nätter.
Responsen läste jag imorse.  Den var fin och jag var ”med beröm godkänd”. En bra start på en tisdagmorgon tänker jag. Hade sedan flyt i skolan. Folk svarade i telefon, folk var villiga att hjälpa till och intervjun jag hade inbokad gick som smort.
 
Jag trallade omkring, skrev på min artikel och kände mig liksom bara glad.
Glad också över att lilla H idag hade jordens mest roliga dag. Skridskor med 4-6 och sedan simhallen med fina kompis-Johanna. Johanna som varit på semester och som Hedvig toklängtat efter. Glad också för att jag packat träningsväskan och tänkte mig ett långt och otroligt jobbigt träningspass när nu lilla H skulle ut på vift. Det är så det har kommit att bli, att jag gör det jag helst vill när Hedvig är med Johanna. Det dåliga samvetet gnager, men jag inbillar mig att det kanske är så det ska vara…
 
Ännu trallande halkar jag över parkeringen mot bilen när skoldagen är slut. 
Kliver in i bilen, vrider om nyckeln och den är stendöd! Alltså, det är en ganska ny bil. En av anledningarna till att ha en hyfsat ny bil är att den bara ska fungera. Och vad gör jag? Är jag så handlingskraftig att jag ringer Audi? Nej. Men jag är ändå ganska handlingskraftig och ringer min man så att han blir handlingskraftig och ringer och fixar och trixar. För att sedan ringa mig och säga att jag får ringa bärgare. Men nej, jag skulle ju trääääääna, far det genom huvudet på mig. Säkert sade jag det också. Med gnällröst. Jag skulle ju träääääna jättejättehimlajättelänge just idag.
 
Det blev ingen träning.
Det blev samtal till bärgaren och väntan på bärgaren.
Det blev ännu mer väntan på bärgaren, och sedan ytterligare väntan.
Därefter ringde bärgaren och talade om att han var fast vid en annan trafikolycka som han inte kom förbi.
Så jag väntade lite till, och sedan ytterligare lite till.
 
Bärgaren kom och det var galet kallt på parkeringen när han grejade.
Han ville kolla så att bilen inte startade! Jag höll på att slå något hårt i huvudet på honom först. Som om den skulle starta bara för att han
Den startade inte.
 
Jag fick hoppa in i bärgningsbilen, eller klättra upp i den rättare sagt, och dundra iväg till Uddevalla.
Jo, vi dundrade. En skräckfärd utan dess like. En hastighet som var alldeles för hög, slingriga kolsvarta vägar, en, förvisso trevlig, men totalt ofokuserad chaufför. Galet irriterad på alla andra trafikanter, sur på kollegor som ringde och ivrigt messande under färd berättade han att han bara haft sin telefon i tre timmar och därför inte kunde den så bra. Kanske skulle han inte fipplat med den under färd då tänkte jag, men sade inget. 
Nästan framme vid bilfirman (säger man ens så?) dundrar han in i en liten, liten rondell i alldeles för hög hastighet och utan att blinka vänster. En bil höll på att köra rakt in i bärgningsbilen men det tror jag inte ens att chauffören upptäckte. Han var nämligen i full färd med att istället upptäcka att han inte fick plats att sno runt i rondellen. Men joråsåatt, han körde upp på gångbanan istället och körde där de sista 50 metrarna till ”bilfirman”.
 
Väl där blev det lite kruxigt eftersom deras lånebilar var större än den jag lämnade in och egentligen hade jag ju bara rätt till en likvärdig bil. Men eller hur?! Ge mig en lånebil för sjutton, så att jag kommer hem. Ville jag skrika. Men jag var tyst. Jag borde väl ändå vara att glad att jag alls skulle få en lånebil? Så tycktes jag tänka. Eller så höll jag helt enkelt tyst bara för att inte bete mig som en femåring och stampa med foten och låta de himla stressade och galet uttröttade tårarna rinna. Så var det nog, om jag tänker efter…
 
Jag fick den större bilen. En fin bil.
Jag kom hem många, många timmar för sent. 
Men jag möttes av dukat bord och av en glädjestrålande liten H.
Resten av familjen var inte lika glädjestrålande.
Mest pejlade de hur den hysteriska mamman verkade vara efter alla strapatser.
Hon var ändå ganska lugn, om du frågar mig. Familjen var lugn och middagen trevlig.
 
Någon timma senare, när jag satt på golvet i grovköket och packade upp skridskor, badkläder och skolväska kom tårarna. De förbannade tårarna. Bara för att jag är trött liksom. Som en mespropp. Värsta mesproppen, det är jag det.
 
Då plingar det till i min telefon.
Det är finaste och mest omtänksamma Ludde som skickar en bild med texten:
 
Better things are coming…
 
Samma fina Ludde kommer några timmar senare ner och skär upp både ananas och melon till den inte längre lika fullt hysteriska mamman som sliter med sin läxa. Den mycket omtänksamma sonen serverar mig en skål med frukten och pussar mig på huvudet…
 
 
Då känner jag mig rik…